Det här handlar inte ett dugg om stickning, men jag har tagit upp ämnet tidigare.
Depression.
Depression är nåt som inte är lätt. Under många år (minst 10) så har jag varit ett vrak i mitten på oktober, deprimerad, trött, allmänt ovillig att göra något som kräver det minsta energi. Senast i slutet på september har livet blivit grått och inget har varit kul. Allt har varit svårt, närmast oöverstigligt. Depression föder irritation, så mina närmaste har tvingats stå ut med både det ena och det andra.
I år, i år är det annorlunda! Jag är förundrad, jag är tacksam, jag är fascinerad.
Det är 14 oktober och jag är inte deprimerad! Jag känner mig inte ens lite sänkt. Som min läkare sa idag: det är livskvalitet.
Den största anledningen till denna förbättring är den medicin jag fick börja äta i våras, och som jag nyligen fick höja dosen på, Efexor Depot. Jag tror att jobbet är en bidragande orsak, det är trevligare att vara behövd än att gå hemma hela tiden.
Jag tror inte att någon som inte har varit deprimerad (på riktigt alltså, inte bara lite ledsen några dagar, här snackar vi månader och år!) kan förstå hur omvälvande detta är, och hur bra jag mår av att känna tillförsikt. Livet blir bättre igen…..
Nej, allt är inte rosenrött, och det är inte "lyckopiller", man blir inte sprudlande glad, men jag har ett liv! Jag är inte värdelös.
Hurra!
15 oktober, 2008
Åh, vad härligt för dig. Jag vet precis hur det känns. Det är inte rosenrött, men dalarna jämnas ut och man kan fungera. Säkert är det så att jobbet också hjälper till. Man får vara i ett sammanhang och är behövd.
Själv har jag inte kommit så långt, men jag hoppas att jag är på väg.
Grattis till dig.
15 oktober, 2008
Jag är så glad för din skull – härligt att känna så! Jag har själv varit i många och långa dåliga perioder också, men efter ett halvår med ny medicin nu så känner jag mig lite som ”jag” igen och jag är förundrad och förvånad och mycket mycket tacksam.
15 oktober, 2008
De är värt mycket att inte vara värdelös.
Må så gott på dej
Eva.
15 oktober, 2008
Å så härligt att läsa, jag blir glad hela jag!
Kram!
15 oktober, 2008
Kanon att medicinen fungerar bra. Vet hur det är och är glad så länge jag inte går den mörka vägen utan får röra mig bland alla andra.
Och jag är så glad att min familj stått ut och inte tänker ”Nu igen! Jag ger upp, hon får klara sig själv nu.”
Då skulle jag inte leva idag.
Gläds med dig!
Stor kram!
Carina
15 oktober, 2008
Blir varm i hjärtat när jag läser det du skrivit! I den bästa av världar borde alla få känna att de duger och är betydelsefulla.
15 oktober, 2008
Vad härligt att du känner så! Det har ju inte varit läge att fråga men jag har förstått att du gjort en ”resa”. Jag är jätteglad för din skull.
15 oktober, 2008
Kramar från mig också – att var behövd och ha ett skäl att gå upp på morgonen är faktiskt livskvalité. Även att få klaga på att man måste gå upp på morgonen – man blir liksom en del av ett sammanhang igen.
15 oktober, 2008
Lycka till! Jag har också varit ´där´. Gå ut och njut av en blomma eller två och fortsätt att sticka med din härliga färger, det hjälper också lite. Kram.
15 oktober, 2008
Vad skönt att du mår så bra – precis som du förtjänar. Rocka vidare o må grrrreat, som tony tiger skulle sagt 🙂
16 oktober, 2008
Hurra för dig!
(Om man nu uppfinner riktiga lyckopiller kommer jag att stå först i kön. Så det så.)
10 november, 2008
You go girl..!