Det blev knappt vår utan gick direkt till sommar och nånstans återfann jag faktiskt sticklusten. Den här gången hjälpte det att ta ett projekt som var rätt nära att bli klart och sedan bara sticka på. Inga beslut (mer än att välja om jag skulle göra en rapport till – vilket jag inte skulle pga garnbrist), bara att göra som det stod i mönstret. Resultatet är denna gröna Sandness-sjal, stickad i Isager Highland.

Om jag inte missminner mig så är det den stora storleken, fast med en rapport mindre av spetsmönstret.

Den kommer att bli fin ihop med min Eva Cardigan i samma färg. Eller blir det lite väääl matchat? Jag vet faktiskt inte, men jag tänker inte ta på mig ylletröja och yllesjal för att prova (även om det är betydligt svalare idag), det får vänta tills det blir kallt igen.

Vad håller jag mer på med?

Jag stickar på nån slags halsgrej efter eget huvud. Garnet är från Moods of Colors och färgat så att man ska kunna sticka med ”assigned pooling”, dvs att det blir pölar av färg med vilje. Nu är ju detta inte nåt jag i normala fall ens skulle komma på att göra, men jag såg en instagrampost om det och tyckte det kändes som en kul idé att testa. Jag räknade hur många maskor jag kunde sticka innan färgningen började om igen, och sedan lade jag upp tillräckligt många maskor för att kunna få pölar på 3 ställen. När jag kommer till det rosa/gröna på föregående varv så stickar jag aviga maskor (för att få ännu mer effekt av det). Nu ska jag bara fortsätta tills den känns lagom lång.

Jag har också påbörjat ytterligare en sticka-utan-att-tänka-stickning, en rektangulär sjal i garn från gömmorna.

Jag stickar med ett grått garn (från ullspinneriet i Brink) som är liiite för brunt, ihop med en tunn tråd Karen Noe Design Merino 30/2 och tillsammans blir de en riktigt trevlig grå. Mönstret är Simple Lines.

Innan det blev för varmt så stickade jag om nästan hela oket på Field, och nu kan det möjligen bli bättre. Det finns en liten risk att den fortfarande blir för stor, men nu vet jag att jag kan stå ut med att göra om det ytterligare en gång om det skulle behövas, för den här koftan vill jag ha!

Sen hade jag egentligen tänkt att inte sticka nån sommartröja i år (jag blir ju inte ens sugen på sommargrejer innan det verkligen blir sommar), men när sticklusten återkom så startade jag en i alla fall.

Det här blir Lufthul i Sandnes Line. Som vanligt gör jag bara nästan som det står, mönstret var inte symmetriskt, och det måste jag bara ändra på. Varför gör man mönster som inte är likadant på respektive axel, jag förstår det bara inte! Att det är lite ställen utan hål på axlarna på ryggen måste jag stå ut med, det är kortvarv i nacken på den storleken jag stickar, och det blev inte bra att försöka få in hålen där…

Jag undrar vad mitt nästa nya projekt blir, jag har en del garn som jag är sugen på att sticka i, men än så länge har inget ropat tillräckligt mycket på mig för att det ska bli nån nystart. Det kommer det att bli, jag tror inget annat, men än har jag inga speciella idéer i alla fall.

Mitt stickliv har gått i stå… jag är just nu i ett läge där mycket blir fel, en del är tråkigt, en del annat är för hjärnkrävande och förmågan att starta nåt nytt, roligare, är i stort sett icke existerande.

Så jag skriver om det, så kommer förhoppningsvis allt att lösa sig.

De små figurerna jag stickat är i alla fall gulliga. Fullkomligt onödiga, men gulliga och de var riktigt roliga att sticka (jag stickade dem tidigare, innan det blev lite blah).

Det lilla huset är en nåldyna, stickad i diverse rester av Jamieson & Smith 2-ply Jumper weight. Mönstret heter Woodland house. Det var roligt att dekorera, om än lite pilligt, men jag tycker mycket om resultatet.

Den lilla ankungen är Lucky Duckling. Man stickar den fram och tillbaka och syr ihop, vilket jag tycker blev lite halvdant. Det känns som om det borde gå att sticka den runt och slippa sömmarna, som lätt blir ganska tydliga på en sån liten grej, men kanske är det svårt att få till. Jag använde Drops alpacka och kidsilk till kroppen och Drops Flora och kidsilk till näbb och fötter.

En ”Emotional support chicken”. Även denna syr man ihop, men jag tycker det blev klart bättre på denna. Den var rolig att sticka, den är formad med kortvarv, och det enda som är löst är de röda detaljerna. Jag stickade i Drops Nepal, Malabrigo Worsted och handspunnet från gömmorna.

En sak till som är OK är en Sophie sjal, nummer 3 i ordningen, den här gången stickad i Austermann Cashmere Cloud (ull, bomull och cashmere). Den väger bara 50 gram, och kommer bli en trevlig liten vårsjal. För det har ju till sist blivit vår…lagom tills jag blev klar med en ylletröja.

Och den här är… inte som den borde vara. Jo, den ser ju rätt bra ut. Framifrån. Lite stor, men OK.

Och den ser rätt OK ut även på den här bilden. Lite stor i ryggen.

Fel. Den är mycket stor i ryggen. Allt är lite stort, faktiskt. Den var ännu större innan jag blötte ner den, centrifugerade och sedan, helt våldsamt, körde den i torktumlaren i 20 minuter. Nej, det är inte superwash-garn.

Suck. Jag har uppenbarligen inte lärt mig att välja rätt storlek på tröjor med runda ok. Nu gjorde det väl inte saken bättre att jag gjorde en rejäl tankevurpa när jag startade denna. Jag hade en provlapp, stickad på 3,5 mm, med drygt 22 maskor på 10 cm, så jag valde en större storlek för att få en storlek som passade bättre. SEN STICKADE JAG HELA TRÖJAN PÅ 3,75 MM ISTÄLLET!!! Med en masktäthet på ca 20 maskor på 10 cm istället för de 21 som mönstret anger. Om man gör så kan man knappast förvänta sig ett bra resultat, eller hur? Hur tänkte jag? Tänkte jag över huvud taget?

Nåja, mönstret är i alla fall Kryptonite och jag har stickat den i Järbo 2-tr ull. Och den kommer funka bra som lager-på-lager-tröja när det blir riktigt kallt, så helt bortkastat jobb var det väl inte.

Men jag vill sticka fler tröjor med runda ok, så nu ska jag läsa på lite, komma ihåg att jag har smala axlar, välja rätt storlek, sticka med rätt stickor och i allmänhet bara göra rätt. Kan man hoppas i alla fall.

Märkligt nog har årets 2 första färdiga stickningar samma mönsterdesigner – Ysolda Teague. Det finns ingen som helst tanke bakom detta, det bara råkade bli så.

Mössan Crown-shy blev färdig igår. Dålig tajming kan man tycka, nu när man knappt behöver mössa, men vintern är inte slut, och det kan hända att jag får användning för den redan denna säsong.

Jag har använt ett garn som hamnar bland favoriterna direkt, Drops Daisy, nåt så ovanligt som ett runt och mjukt merinogarn, som inte är superwash. Efter vad jag förstår så noppar det rejält, men det får man leva med när man vill ha mjukt garn. Mjuka garner har sin funktion, men jag kommer såklart inte att gå ifrån mina lite rivigare varianter.

Det andra projektet som är klart är en tröja, Anyday sweatshirt.

Sämsta bilden på länge, men bra väder och intresse för att gå ut och ta en bild (eller 50) har inte inträffat samtidigt. Jag har redan börjat längta efter våren!

Nåja, för att återgå till ämnet, den här tröjan är stickad i Sandnes Duo i färg 6862, Dyp Aqua. Jag har gjort den betydligt längre än vad den är i mönstret, jag trivs bättre i lite längre tröjor.

Och jag verkar inte ha fått nog av uppifrån-och-ner-tröjor, för jag har påbörjat en till.

Som så många andra har jag fallit för Field av Camilla Vad, men jag har valt koftan. Det går inte fort, för det här är verkligen långsam och krånglig stickning och mina händer klarar inte mer än några varv i taget. Men snart är jag framme vid slätstickningen, och då går det ju snabbare.

Mycket nytt i den rubriken, eller hur? En vecka in på 2024 och dags för årets första bloggpost.

Nytt projekt

På nyårsdagen startade jag en ny tröja, Anyday sweatshirt av Ysolda Teague, det är den som visas på bilden här ovanför. Ja, det är en grönblå tröja till! Jag valde faktiskt samma garn som i mönstret, Sandnes Garn Duo, och färgen är 6862. Just nu är det lite nervöst, för jag har gjort en provlapp som visar att stickfastheten kommer att bli bra (även om den inte riktigt överensstämmer med vad som står i mönstret), men den känns lite liten för tillfället. Jag får helt enkelt bara lita på provlappen, antar jag.

Nytt plagg

Jag har sytt ett par manchesterbyxor. Jag älskar manchesterbyxor, det är antagligen ett bevis på att jag var barn på 70-talet, men det är nåt med manchester som får mig att må bra.

Det är rätt många år sedan jag sydde ett par byxor som inte har resårlinning, så det blev en rätt lång resa innan de blev klara. Att prova in byxor är inte det lättaste, men den här gången använde jag mig av en metod som kallas Top Down Center Out (här finns en bra beskrivning på det), och det funkade riktigt bra. Jag använde mig av ett mönster från Ottobre (de har inte särskilt bra instruktioner, men det gick ändå) och stretchmanchester från Gårda Textil.

Är jag nöjd? Absolut, det finns lite förbättringspotential, men på det hela taget blev de ungefär som jag tänkt mig. Jag tror att jag vill göra ett par smalare byxor nästa gång, så nu får jag gå på jakt efter ett bra mönster.

Nya idéer

Ni har väl antagligen sett det som kallas #makenine på instagram, det brukar vara en stor grej så här i början på januari (bestäm 9 grejer du ska göra under året – tex sticka/sy – och bocka av allt eftersom det blir klart). Jag vet ju med mig att sånt inte funkar så bra för mig, jag brukar tappa inspirationen och känna mig tvungen till att göra vissa saker. Men samtidigt har jag varit lite blah under en period, lagt alldeles för mycket tid på att scrolla på instagram etc och jag fick för mig att jag vill göra nåt för att lägga mindre tid på att scrolla och mer tid på att göra sånt jag tycker är roligt.

Jag har inte riktigt tänkt klart, men jag tror att jag ska göra en lista på sånt som jag redan kan, sånt som jag vill göra mer av och sånt som jag vill lära mig. Sen kan jag välja i den listan när jag känner för nåt kul (utan tidspress eller krav på att åstadkomma ett visst antal, så klart!), sätta på en ljudbok eller podd och göra nåt istället för att scrolla eller slösurfa.

Som sagt, jag har inte tänkt klart, men jag har ändå börjat 🙂

Jag plockade fram min frivolitetsskyttel och startade en liten grej. Det är roligt, pilligt och passar utmärkt att göra medan jag lyssnar på en bok. Det enda negativa är att jag inte vet vad jag ska göra med resultatet, men man kanske inte alltid måste ha en användning för saker, utan bara göra det för att det är kul?

Nu ska jag försöka tänka klart och komma fram till vad jag egentligen vill med det här 🙂