Det har uppstått nån slags tröjkaos här, för tydligen kan jag starta hur många som helst, och inte göra klart nån. De senaste åren har jag stickat minst 4 tröjor/koftor per år, men i år har jag hittills gjort klar EN. Så häromdagen funderade jag lite och tänkte att jag borde åtminstone kunna slutföra 2 till i år, om jag jobbar på lite. Nu ska det ju inte bli nåt tvång, så går det så går det, annars får de helt enkelt bli klara senare.

Hur många tröjor kan jag ha igång då? Minst sju, uppenbarligen, för det är vad jag har liggande.

Smookie – Jag har inte stickat en enda maska på den här sen förra inlägget, för jag kan inte bestämma mig för om jag ska fortsätta eller inte. De vridna maskorna blir lite för luddiga, inte alls så distinkta som jag skulle önska. Jag tror jag har valt fel garn till den, det är lite för platt och hårigt, inte det bästa garnet till flätmaskor. Det smartaste är ju att bara repa upp, jag tror inte att jag kommer tycka att flätorna syns mer ju längre jag stickar, men som stickare ger man väl aldrig upp hoppet att ”det ordnar sig bara jag stickar lite längre”. Ska alltså bara samla mod.

En CustomFit-kofta – vanlig, slät, utan krusiduller, i rätt tjockt garn. Inte särskilt kul alls, med andra ord. Men eftersom det kommer bli en praktisk och snygg kofta så fortsätter jag (så småningom).

Selaginella – växer långsamt, det är tjockt garn och tjocka stickor och mina händer tycker inte om det. Några varv här och där, så ska väl den också bli klar nån gång.

Lilje – vilar och har gjort det ett tag. Men det är trevligt garn (Järbo 2-tr) och fin färg, och den får vänta på sin tur, helt enkelt.

Kryptonite – ett alldeles nytt projekt från bara häromdagen. Samma garn som i Lilje. Det var en spontanuppläggning, men kan bli bra. Släta, grå vardagströjor passar utmärkt i min garderob.

Nova – Halvpatent i tunt garn, det går inte jättefort, men det växer, för det är rätt trevligt att sticka halvpatent. Dessvärre kommer den så småningom troligen att hamna i nån sorts timeout, för jag tänker göra om ärmarna så de inte är så vida (40 cm ärm vid handleden är liiite mycket).

Late summer wrap – Jag köpte biljett till Syfestivalen häromdagen. Det är ju alltid lite extra roligt att ha en ny tröja då, så jag kollade igenom de pågående projekten, och insåg att den här har störst sannolikhet att bli klar tills dess (eftersom det är bra stickfasthet och den är kort). Så nu är det denna kofta som får nästan all min uppmärksamhet, jag hoppas att jag gör rätt i att satsa på den här.

Vilken jag ska sticka på som ytterligare en ”färdig innan årets slut”-tröja får vi se. Man vet ju aldrig, med alla fina mönster som finns så kanske det blir nåt helt nytt, ibland är det ju roligare att starta nytt än att göra klart. Och garnet längst upp i inlägget vill ju också bli något fint 😉

Det finns ett danskt uttryck – vild med farve – som betyder galen i färg, och jag tror att det beskriver min status lite extra bra just nu. Hösten är på intåg och jag vill ha färg, färg, mera färg! Starka, klara färger, inga höstfärger för mig inte.

Några typexempel:

Late Summer wrap, en kort omlottkofta. Jag stickar den i Sunday och Drops KidSilk.

Selaginella, en klänningskofta i Karisma

Lotus Love i Retrosaria Mondim och ett okänt shetlandsgarn.

Smookie i Kampes 2-trådiga garn.

Lilje (en kofta) i Järbo 2-tr. Färgen är helt hopplös att fotografera!

Parallel play sjal i diverse restgarner.

Mycket lila, som synes (vem är förvånad?), men vad sägs om den här kombinationen?

Jag tänker mig en mössa, just nu lutar det åt randigt. Den blir en fyrbåk bland allt grått och svart i höst och vinter, det är helt klart.

Det ljusrosa garnet på översta inläggsbilden är på väg att bli en polotröja i halvpatent, mönster från Sandnes.

Nu ska bara nåt bli färdigt också, men det är klart, jag blir lika glad av det när jag stickar med det som när jag bär det, så jag behöver ju inte stressa.

Det har gått så där lång tid igen… och ju längre tiden går desto svårare är det att skriva. Var ska jag börja? Vilket projekt ska jag skriva om först? Ska jag ta allt på en gång? Jag vet fortfarande inte, men att börja är bättre än att bara skjuta upp det, så då börjar jag väl då.

Sjalen på bilden ovan blev klar igår.
Om man tänker efter riktigt ordentligt så kan man komma ihåg att det var väldigt varmt i juni. Det var till och med så varmt att det inte kändes särskilt skönt att sticka i ullgarn (och hur ofta händer det?). Jag hade en sån dag och eftersom jag nyligen repat upp en kvarts tröja i lingarn (den hamnade aldrig på bloggen och kommer inte göra det heller, den är nu ett minne blott) så hade jag inget somrigt att sticka på. Men i lagret fanns ett nystan Cotton Kings Sultan bomullsgarn som jag hittade på loppis i mars förra året och jag letade fram ett mönster och satte igång.

Jag tror inte jag kommer sticka i sånt här garn igen, det är skönt och blir bra, men det delar sig superlätt. Inte så konstigt kanske när det består av fyra trådar (2-trådiga) som inte är tvinnade med varandra.

Sen blev det ju inte så varmt, men sjalen var påbörjad, den var lätt att ta med sig på utflykter, och mönstret är enkelt och passar en semesterhjärna – det blev en färdig sjal, samma sommar.

Lite fakta:
Mönstret är Sunrise scarf och jag stickade på 3,75 mm. Garnet är som sagt Cotton Kings Sultan, i färgen Rhodolite.

Jag fyllde även på garnlagret (ordentligt) när jag besökte Manduzanas pop-up i slutet på juli. Det var en mycket trevlig dag, med stickning och prat med stickvänner och vädret samarbetade och bjöd på sol och lagom med värme.
Inte mindre än 7 härvor Manduzana sock följde med mig hem 🙂

Från vänster är färgerna Petrol (2 st), Blueberry splash, Pompadour, Padparadscha, Ingrid Marie och Big Wig. Planen var att använda de 4 till vänster i en sjal och de 3 till höger i en annan. Någon påpekade att de skulle kunna fungera som en bra fade, det såg jag inte själv förrän då. Kanske blir det som jag tänkte, kanske blir det nåt annat. Det ska få ligga till sig lite så att mina drömmar och planer får landa.

Jag har ju trots allt en hel del annat att jobba på, men det sparar jag på, om jag har lite saker att skriva om så kanske det blir av också.

Jag skrev ju nåt om att jag tänkte avsluta lite projekt, och det började bra, jag gjorde klart ett par vantar från adventsprojektet 2021.

Ett par Wooly Bear mittens, med mönster från en gammal tidning (Knitting Traditions 2011). Man syr öglor inuti så de blir riktigt varma och sköna. Inte särskilt roligt att göra, det tog en evighet, men det blev ju bra.

Sen då? Då kunde jag ju fortsatt och avslutat nåt annat… men det gjorde jag såklart inte. Jag fick startitis, snabbstickade en sjal (Sophie i tjockt garn) som inte ens fastnat på bild och sen ramlade jag ner i ett djuuuupt hål. Ett sockformat hål.

Och jag, som inte har stickat ett helt par sockor sedan 2008 (jag har börjat, men aldrig blivit klar med ett enda par och istället har jag repat upp dem), har nu 5 par sockor på stickorna, med ännu fler planerade. Var kom det ifrån? Hur går man från inga sockor alls på 15 år till detta?

Det skulle kunna vara en kombination av startitis och ett reellt behov av nya sockor, då de få par jag har i byrålådan är väldigt slitna numera. Ja, det är troligen orsaken, och än så länge har jag inte tröttnat på dem (och det är ju tur). Det hjälper att alla inte är likadana, jag provar lite olika hälar och sätt att sticka på.

Jag startade ett par I heart harvest socks (stickad i Malabrigo Ultimate sock) i november som låg i stickkorgen ganska länge, nu är den ena klar. Hälen är inte riktigt en vanlig hällapp, man minskar upp mot fotens översida istället för neråt.

Sen började jag ett par Conwy socks i advent (i Swing från Rät & avig), där är också en klar.

Det tredje paret är Vanilla is the new black (i Drops Nord), med en häl där man ökar mitt bak och inte behöver plocka upp några maskor.

Och till sist 2 par sockar med fleegle-häl, mönster från Järbo.

Först ett par i Opal Rainforest Flamingo (ett garn som har legat lääääänge i lagret). Första sockan är klar och den andra är precis förbi hälvändningen.

Och ett par i Drops Fabel, där jag för första gången stickar båda samtidigt på magic loop.

Det känns inte som om behovet av att utforska sockar är riktigt fyllt ännu, så kanske blir det ytterligare några par.

Det är som vanligt, jag förundras över att ytterligare ett år har gått… och fort också. Egentligen borde det ju ha känts långsamt, för även om covidrestriktionerna släpptes i våras så har inte livet riktigt kommit igång igen.

Med det sagt, jag har varit på stickcafé igen och för första gången på 3 år så har jag också besökt Syfestivalen (jag blev förkyld direkt efter, men det var det värt).

Stickningen då? Jo, jag har stickat 16 saker och det känns som om det är ganska få grejer. Men det har bland annat blivit 5 koftor/tröjor och en kjol, och såna projekt kräver ju ändå en hel del tid. Och jag har gjort åt betydligt mer garn än vad som kommit in i huset, delvis beroende på att jag sålde massor med garn i #slaktastashen i början av året.

Som avslutning på året så lade jag upp 5 nya grejer i mitt adventsprojekt, en för varje adventssöndag och ett på julafton.

Det blev #1 Astrid vantar:

#2 Conwy sockar

#3 Helmi sjal (som blev årets sista färdiga projekt)

#4 Vimmer beanie, som jag inte ens har nåt foto på, och #5 Heartbeat cowl

Planen är nu att att jag ska starta ett nytt projekt imorgon på nyårsdagen, och sen tänker jag försöka åstadkomma lite avslut i högen med pågående grejer. Förutom ovanstående projekt har jag 3 sjalar, ett par vantar, en filt, en tröja (som jag funderar att börja om på pga den inte så snygga övergången mellan resår och mönster)och ett par sockor i gång. En kofta repade jag upp igår, jag blev inte nöjd och garnet kan få bli något annat.

Och som vanligt skiter jag i nyårslöften, jag vill bara fortsätta sticka (och brodera och…) och njuta av allt, både när jag tillverkar det och när jag använder det. En sak är klar, det blir inte mindre färg under 2023 än vad det varit i år, färg gör mig glad 🙂

Ytterligare ett fluff är klart!

Inte behöver jag frysa i vinter, fluffigheter brukar kunna vara bra på att hjälpa till att hålla värmen. 🙂 Om tröjan är ”over-sized” gör det ju inte saken sämre, eller hur? Det blir många fina luftfickor runt kroppen.

Det är är alltså Peak Sweater av SuviKnits, stickad i en tråd Sandnes Tynn Peer Gynt (färg 7281) och en tråd Sandnes Tynn Silk Mohair (färg 6564) och jag stickade med 4,5 mm stickor.

Om jag ska hitta nån nackdel med tröjan så är det väl att ringningen är onödigt hög. Det är i alla fall inte obekvämt, det är ju bra.

Ärmarna är rätt vida, och jag har inte provat tröjan under en jacka ännu, men det ska nog gå bra.

Nu fortsätter jag på nästa fluff, den är ungefär halvvägs, sen kanske jag ska sticka nåt annat än stora fluffiga tröjor? En kofta? Det finns många idéer, men vad som lockar när jag är klar med fluff nummer 3 vet jag inte ännu.