Ta vara på det man har

Strax före nyår tog jag tag i en liten surdeg… jag lagade några koftor som legat och väntat på detta i flera månader. Tydligen krävs det lite längre ledighet och en önskan att fylla dagarna med åtminstone nånting vettigt varje dag, för att dylikt ska hända.

Jag är inte mycket för synliga, avvikande lagningar, men så länge det går att återställa ett plagg i användbart och hyfsat snyggt skick, så är det ju vansinnigt att låta bli, de kan ju användas i flera år till om man anstränger sig lite. Nu låter jag oerhört präktig kanske, men ju äldre jag blir, desto mer gillar jag inte slit-och-släng. Självklart är jag inte perfekt på det området, men allt man gör räknas ju. Och eftersom yllekoftor lämpar sig synnerligen väl för att lagas så var det just det jag gjorde.

2 av mina koftor hade gått sönder på samma sätt, avmaskningen i halsringningen hade spruckit. Det är ett rätt vanligt fenomen här i huset, om koftorna går sönder så gör det det i halskanten eller i ärmsömmarna. Det har säkerligen att göra med hur jag gör när jag tar på mig dem, så jag kanske får börja fundera på det och ändra på nåt.

Det var bara själva avmaskningen som gått sönder på båda, så jag lossade lite på trådarna runt om så att det skulle gå att fästa dem, och sedan plockade jag bara upp maskorna och avmaskade med en ny tråd. Jag tror att det kan ha tagit en kvart per kofta, så att de blivit liggande är löjligt.

En tvätt eller ångning på det här, så kommer det inte ens att synas att jag lagat.
En vecka senare plockade jag bort en ”lagning” jag gjort på en annan, likadan, kofta.

De där ränderna virkade jag dit för att få kanten att inte vara så uttänjd… och sen har jag aldrig använt koftan efter det. Av någon anledning så kändes det inte rätt, så nu gjorde jag slag i saken och tog bort dem. Det som sitter kring halsringningen lämnade jag kvar, men om det inte känns bra så ryker de också. Skulle koftan behöva stödet av de där virkade linjerna, ja då kommer jag att göra nya. I grått.