Sömlöst – varför då?

Jag har sagt det förut, jag har inget emot att sy ihop stickat. Just nu känns det som om jag har ännu mindre emot det, men en massa emot att sticka sömlöst.

Jag förstår själva konceptet. Det är jättekul att sticka och sticka, och när man har stickat klart ska man bara fästa lite trådar, och vips, så är det klart. Ja, jag förstår det.

Jag har bara en ärm kvar på min kofta och det är jätteroligt att prova den och se hur det blir. Jag vet redan att den kommer att passa. Jag vet att ärmarna blir lagom långa.

Allt det är ju bra. Vad jag har något emot är den enorma massa av stickat som jag är tvungen att ha i knät! På kafé igår med några vänner höll jag på att få värmeslag. Kaféet är även i normala fall ett mycket varmt ställe, att dessutom ha en hög med stickat i knät gjorde inte saken bättre. Jag stickar dessutom med 2 nystan samtidigt eftersom garnet är handfärgat och det helt enkelt blir snyggare då.

2 nystan, en enorm hög stickat att vrida på hela tiden = en lätt frustrerad kvinna. Nästa kofta ska inte stickas sömlöst.

(Jag är förresten väldigt stolt över att jag inte har börjat lägga upp till den nya koftan, trots att jag har garnet hemma och redan har bestämt vilket mönster jag ska använda. Alla små inslag av självbehärskning är något att glädjas över!)