Monogamstickning lönar sig

Nu för tiden när jag inte har så många projekt (ensiffrigt!!!) så händer det allt oftare att jag monogamstickar, dvs stickar på ett projekt i taget. Om man inte har så mycket att välja på så blir det, i varje fall i mitt fall, lättare så att man stickar på det som man för tillfället är inkörd på.

Det hjälper till att jag haft en period när jag inte orkat tänka, så alla stickningar som behöver lite funderande har definitivt blivit liggande.

Vart vill jag nu komma med det?

Hit.

Mönster: Stort Topstykke av Bente Geil (Ravelrylänk)
Garn: Geilsk Bomuld og uld, färg C35, 7 nystan
Stickor: 3,25 mm

Det gick åt mer garn än vad det skulle, så den är ca 30 varv kortare än i mönstret, men det gör inte mig nåt. Även ärmarna är något kortare, men bara med 5 varv. Och inte nog med att jag struntat i 30 varv, den skulle varit längre än vad den är även utan de varven.

Anledningen till detta och till att det gick åt mer garn, är att min varvstickfasthet inte var vad den skulle vara. Det förbryllar mig lite grann att den ändå passar i ärmhålen, de borde vara alltför korta (jag provade längs vägen så att jag såg att ärmhålen var som de skulle). Jag har kontrollerat stickfastheten i övre delen av tunikan och ärmhålet borde rent tekniskt vara 3 cm kortare än vad det är i verkligheten!

Det enda jag kan tänka mig är att konstruktionen i sig på nåt sätt påverkar, så att ärmhålet ändå stämmer…. Inte konstigt att man tycker att provlappar ljuger!

Min nya "tänka-så-lite-som-möjligt-stickning" är en Clapotis (nummer 2, jag gjorde en för 9 år sedan) i ett garn jag gillar skarpt, BC Garn Setalin. Eftersom jag har sån tur (nu var jag ironisk) så finns det garnet inte längre kvar, det gjordes tydligen bara en omgång. 

Varför är det alltid så? Och varför köpte jag inte mer när jag kunde, så att det hade räckt till en topp eller nåt? Nu räcker det till en sjal, jag får vara glad för det.