Jodå

Jodå, jag lever.

Jag stickar fortfarande också. Det är nåt konstigt med tiden bara, den försvinner av någon anledning.

Igår var jag i Uppsala och stickade med likasinnade, det var ju "World Wide Knit in Public Day". Vi satte oss utanför Centralen, men flyttade snart in i stationshuset, snålblåst och regn är inte direkt lämpligt utomhus-stickväder.

Totalt 10 personer i olika omgångar blev vi nog… men inte direkt uppmärksammade av folk runt omkring. Kanske hade de för bråttom?

Jag stickade på min röda kofta, samma kofta som jag precis påbörjat i förra posten. Jag har ett helt bakstycke nu, men inte har jag kommit ihåg att fota det. Inte för att det är så mycket att se, bara "mil etter mil" av slätstickning. Fint blir det, ibland är det enkla det snyggaste, som sagt.

Knittys överaskningsmönster Annis har redan blivit en färdig sjal.

28 gram sjal.

Garnet är Manos lace, färgen är inte så skrikig som på ovanstående blixtbild utan mer som på den här bilden:

Formen gör att den ligger fint på axlarna, och den är inte stor, bara ett litet smycke när man vill känna sig fin.

Och idag spann jag lite för första gången på ett par veckor. Jag hittade lite spolar med entrådigt garn på, och tvinnade ihop dem.

324 meter, BFL/silke/seacell, färg Pinkeyed potato. Jag har inte vägt härvan än, men det är väl ungefär en tredjedel av det jag köpte. Bara resten kvar, med andra ord!

Få se om det tar lika….. nä, tyst min mun så får du socker, det är bäst jag inte säger nåt om när jag ska skriva nästa gång. Men en sak är klar: jag har inte slutat blogga.