Det var sommar när jag började på den blåa tunikan jag skrev om i juli. Sommar och väldigt varmt, så det var väl egentligen inte så konstigt att till och med jag föll ner i bomullsträsket.
Men somrar och sommarvärme tar ju som bekant slut och självklart tog sommaren slut fortare än tunikan. Vilket innebar att jag höll på med nåt som jag inte längre hade lust att jobba på, eftersom det ju inte var varmt. Och jag som försöker få klart mina projekt och inte bara starta nya!
Så var det ju det där med omfånget på kroppen som faktiskt håller på att minska. Om jag gjorde klart tunikan, skulle jag då kunna använda den till nästa sommar? Det kan man ju inte veta, så beslutet blev att jag slutade virka och lade undan projektet. Nån gång i mars (jag har lagt in det i min kalender!) ska jag ta fram den och prova den igen, och då kommer jag besluta om jag behöver repa upp den eller om storleken är sån att jag kan göra klart den.
Det där med att omfånget krymper innebär ju dessvärre också att de stickade koftor jag har börjar bli för stora.Förra året tog jag en bild på vad jag då hade, merparten av dem kan jag inte ha längre och de har blivit nerpackade (för jag har tänkt att spara dem, för att ha min stickhistoria kvar, det som jag gjorde på 80-talet finns inte kvar vilket jag tycker är rätt tråkigt).
Tur då att jag ändå inte använde så många av dem. Och ännu mer tur är ju att jag kan sticka nya, och i mindre storlek!
3 november, 2014
Grattis till viktnedgången!!
Lite trist förstås att du inte längre kan använda allt du har stickat, men tänk på allt underbart som är kvar att sticka:) Så klokt av dig att spara allt. tänk så roligt att plocka fram det om några år, bara för att beundra vilka fina saker du har stickat:)