Jag tror att TypePad bestämde sig för att jävlas med mig….. bilderna satt hur som helst, inget var där jag ville ha det. Lagom tills det är dags att betala för kalaset. Dålig tajming.

Men nu verkar det se bättre ut. Peppar, peppar.

Långt efter Karin, Helene och Tove vill jag bara påpeka att jag var också där i måndags. På Warp & Weft alltså. Alla var verkligen där….en och annan saknades, men nog var det fullt av "kändisar". Och mer eller mindre alla handlade också, hur skulle man kunna låta bli?

Själv kom jag hem med några rullar silke som harmonierar perfekt med alpackan som ska bli en kofta. Det ser ju inte mycket ut för världen just nu, mest som en lång tarm, men det blir toppenbra! Lite ribbstickning och så lite flätor där emellan… mmmmmm.

I avdelningen "ser inte mycket ut" kan jag också presentera en färdig Clapotis. Inväntar sträckning, som förväntas ske vilket århundrade som helst. Dessutom en oformlig massa av garn som håller på att förvandlas till en sjal (nej, jag har inte för många sjalar, man kan aldrig få för många). Denna massa består av 5 varv Töis från Gotlands Spinneri, och ett varv Plassard Minérale. En märklig kombination kan tyckas, men det ger en intressant effekt. Ser nästan ut som blommor eller fjärilar.

Igår överraskades jag av ett trevligt paket, från min 3:e hemliga vän, i brevlådan. Ett nystan mohair från SandnesGarn, och därtill passande mönster. I mina favoritfärger, men det behöver väl knappast påpekas? TACK, Randi i Norge!

På en blog nära dig inom kort…… rensning i ullrummet. Spänningen är olidlig, vad ska hittas därinne?

Ishockey på TV:n är helt OK. Man tillbringar lite tid med sambon OCH får sticka, vad kan man mer begära?

Resultatet av de senaste kvällarnas idoga arbete är ett par färdiga muddar och en stadigt växande Clapotis.

Muddarna är stickade i Blue Sky Alpacas Alpaca&Silk, ett fynd i Nystas reakorg! Hade jag råd skulle jag sticka en hel tröja i detta underbara garn, det är så mjukt och skönt och fantastiskt att sticka med.
Mönster från Garnstudio, men mina är mycket kortare, jag hade bara 50g av garnet, då får man snåla.

Clapotis växer, som sagt, men det får ni inte se mycket av. Den bild jag tog på hela sjalen blev så oerhört sunkig, så den mår ni bäst av att slippa. Men jag säger som Tove: Kate Gilbert (som har gjort mönstret) är ett geni! Man stickar och stickar, och just när det börjar kännas lite enformigt så ska man släppa en maska! Och det blir så vackert! Det ska bli intressant att se hur den uppför sig när den kommer av stickorna.

Samma Tove har rapporterat om den nya garnbutiken på Hantverkargatan i Stockholm….. jag måste nog titta in där endera dagen.
För mycket garn? Nä, det kan man aldrig få!