Köpa knappar på distans
Knappar är roligt, men ibland kan jag bli lite frustrerad över utbudet. Här omkring finns ingen riktigt bra knappaffär, så när jag hittar några fina knappar som passar min stil så brukar jag passa på att köpa dem.
Den här gången har jag däremot letat. Och letat. Och letat. Jag är ute efter stora knappar till en jacka, men har fortfarande inte hittat något som passar. Det skulle ju kunna bero på att jag är ute efter nåt som passar till rosalila tyg och inte vill ha metallknappar.
Det finns miljarders fina barnknappar med färg, men vuxenknappar är en helt annan sak, tydligen, i alla fall där jag bor. Jag tror att jag får göra en utflykt till Göteborg och Knapp-Carlsson nån gång.
Nåja, istället satte jag mig vid datorn och började leta på Etsy. Där finns det mycket fint! Jag hittade dessvärre inte några som passar till jackan, men 3 andra sorter har nu letat sig hem till mig.
De stora rosa och lila knapparna (i trä) kommer från Oritdotan, de gröna och de blommönstrade (i kokosnöt) kommer från Lyanwood.
Nu får jag fortsätta leta efter stora knappar till jackan, nånstans måste det väl finnas? I värsta fall får jag klä knappar, det finns i alla fall att köpa.
Matchnings-möjligheter får mig alltid på fall
OK, så jag är ett matchningsfreak.
Jag trivs bäst när färgerna i mina kläder matchar varandra, när koftor plockar upp färger i t-shirtar och tunikor och det inte skär sig nånstans. Inte så att det ska vara samma färg på allt, det ser ju bara platt ut, utan så att färgerna harmonierar med varandra.
Eftersom jag syr och stickar mina egna kläder, så ger det ju ännu större chanser att få det som jag vill ha det. Det ger också större chanser (eller ska jag säga risker?) att jag faller för nåt som passar perfekt ihop.
Gårdagens inköp är ett typexempel.
Jag besökte Ohlssons tyger för att köpa overlockstråd. När jag går dit så går jag alltid ett varv och kollar vad som kommit in, och eftersom tyger inte tenderar att återkomma så brukar jag köpa det jag gillar när det finns nåt (för 1 månad senare finns det antagligen inte kvar).
Den här gången hittade jag ett trikåtyg (med "vuxet" mönster, det är klart svårare att hitta än barntyger), och det fick följa med mig hem.
Sen var det dags för stickcafé i garnaffären. Som precis hade fått in lite nya garner. Och eftersom innehavaren vet vad jag gillar så hade hon såklart vett på att styra mig dit (jag var INTE svårövertalad!). Garn i naturmaterial, i fina färger, vad kan man mer begära?
Knappar kanske? Jodå, det fanns det också. Perfekta knappar. Helt perfekta knappar, faktiskt.
Be still my heart!
Trikåskjorta och kofta, det är vad det ska bli. Och jag vill sticka den koftan NU! Dags för en provlapp, med andra ord, för den här koftan vill jag ha mer än den rosa jag redan börjat på (så den får nog hamna lite i skymundan ett tag).
(Tyget är viskostrikå, och garnet är Permin Esther i ull och bomull)
Fort och fel
Ibland går det fort… och ibland går det tydligen extra fort.
Det är precis som Yarnharlot säger, som van stickare gör man också fel, det blir bara större fel, fortare.
Det kanske kan förklara hur jag klarade av det senaste idiotiska felet.
2 extra omgångar med ökningar (med 16 varvs mellanrum) som jag uppenbarligen gjorde av bara farten, resulterade i att ärmhålet hamnade 8 cm högre upp än vad som var meningen (det börjar vid första markören, men skulle börjat där måttbandet slutar).
Om jag nu hade tänkt lite kunde jag ha kommit på det efter sista ökningen, om jag hade räknat mina maskor då. Det gjorde jag självklart inte, jag räknade dem NÄR ALLA ÄRMHÅLS-MINSKNINGAR VAR KLARA. Ungefär 15 cm för sent.
Förspilld kvinnokraft, kan man kalla det.
Jag har nu repat upp och gjort om, och har nu ärmhålet på rätt ställe. Suck.
(Det blir en kofta, såklart.)
Grått
Innan jag började sticka Leftie så skrev jag ju om att mina koftdelar hade torkat klart. Sen blev det bara inte av att jag skrev något om den, men den har varit klar sedan i mitten av juli och är redan flitigt använd.
Det är egentligen inte mycket intressant med den här koftan, den är exakt likadan som den lila jag stickade förra sommaren.
Samma mönster, samma stickfasthet, lika många knappar, bara färgen på garnet och knapparna skiljer.
Och den är alltså stickad i Cotton Viscose, på stickor 3, och mönstret är CustomFit.
När Leftie var klar fick jag för mig att börja på en konstig sjal som heter Linientreu. Jag vet inte varför jag föll för den, men det hade nog nåt att göra med att den är annorlunda stickad. Efter att ha stickat på den ett tag så tappade jag dock totalt tålamodet med den, när jag hittade 2 stora fel (och eftersom den är stickad i moduler så var det ju inte bara att repa upp en liten bit), så nu har jag gett upp.
Den är jättebubblig medan man stickar på den, och det är inte någon bekväm stickning, det kan man inte påstå. Och inte blev det särskilt snyggt heller. Nå, allt blir inte bra, så är det ju.
Nu har jag börjat på en kofta istället. Igen. Den här gången ska den bli rosa!
Jag köpte 7 nystan Rowan Baby Merino Silk DK på rea, men var lite osäker på vad det skulle bli, 7 nystan är lite för lite för att bli en vanlig kofta. Men så började jag leta lite på nätet, och hittade fler nystan i England, så nu har jag 10. Tyvärr inte i samma färgbad, men de är väldigt lika, så det funkar att sticka 2 varv vardera med de olika färgbaden.
Även denna kofta blir slätstickad, med rätstickade kanter, efter CustomFit-mönster. Lite tråkigt, kanske, men nu ÄR det ju sådana koftor jag använder, så det får bli så.
Den kommer bli mjuk och härlig, garnet är väldigt trevligt
Original Leftie
Som så många gånger förr har Garnstudio/Drops härmat redan befintliga mönster, den här gången är det bla Martina Behms Leftie. Och som vanligt beter de sig knasigt, istället för att bemöta den kritik de får så spärrar de ord, plockar bort kommentarer och blockerar folk.
Efter att ha lyssnat på Nördic knittings avsnitt om upphovsrätt så är det ju lätt att inse att det är en snårskog. Kanske balanserar Garnstudio på rätt sida (eftersom själva stickmönstret inte är kopierat utan de har härmat utseendet och kan hävda att de inte kopierat utan inspirerats), men det gör inte deras handlingssätt schysstare.
Många blev så klart upprörda, och många tycker att man ska bojkotta Garnstudio/Drops. Jag stickar ju inte efter Drops mönster (eftersom jag tycker de är så dåligt gjorda), men jag köper ibland deras garner, så jag har såklart funderat på hur jag ställer mig i den här frågan.
För mig, som kan sticka efter engelska mönster och har råd att välja andra garner och köpa mönster, så är det ju rätt lätt att undvika dem. Men jag undrar hur stort genomslag en bojkott egentligen har? Många har nog aldrig sett de mönster som Garnstudio/Drops härmar, och kommer aldrig att se dem heller. Det är lätt att tro att "alla" har sett originalen, och att "alla" kan köpa andra garner och mönster, men så är det nog inte (man har kanske inte råd, eller vågar inte sticka efter engelska mönster tex). Frågan är komplex med andra ord, men saker är ju inte bara svart eller vitt, utan oftast flera nyanser av grått.
Nåja, för 2-3 veckor sedan så skapade Kristin, som har @garnigt på Instagram, en KnitAlong för att "uppmärksamma de små designerna och slå ett slag för upphovsrätten", med taggen #OriginalLeftieKal
Hon skriver bland annat följande i en kommentar: "Eftersom det är svårt att få rätt i sådana här frågor tänkte jag att en kampanj för att uppmärksamma upphovsrätten och att uppmana stickare att faktiskt betala för mönster nog skulle göra mer nytta än en gnällkampanj riktat mot det kopierande företaget."
Det där är ett angreppssätt som jag gillar, så jag hoppade på, köpte raskt mönstret och startade. Dessutom hittade jag garn i lagret, och det är ju aldrig fel!
Nu är den klar och jag är supernöjd.
Jag har använt stickor 2,75 mm, handfärgat sockgarn från Sannsticks (det lila) och Colinette Jitterbug i färgen Cherry. Hela det lila nystanet gick åt, och ungefär hälften av Jitterbug-garnet. Den är 185 cm lång och ca 38 cm djup.
Och det kan väl knappast bli bättre än när man kombinerar 2 favoritfärger i samma projekt? Den här kommer att passa bra i min garderob.
3 dagar
Det tog 3 dagar för koftdelarna att torka! Tacka vet jag ullgarn, det torkar klart mycket fortare.
Jag upphör aldrig att fascineras av hur stickningen förvandlas av att sträckas ut i vått tillstånd.
Från smala, snurriga tarmar
till "väluppfostrade", platta, lätthanterliga delar.
Om man ska sy ihop sina plagg är det bara ett måste att våtsträcka delarna innan man börjar, det gör allt hundra gånger lättare!
Kan det vara så att motståndet mot att sy ihop stickat till viss del ligger i att man försöker göra det utan att våtsträcka delarna först? I så fall begriper jag om man inte gillar att sy ihop. Nåja, det finns nåt för alla, och man kan inte gilla allt, så är det ju.
Men nu ska i alla fall jag börja sy, så att jag får färdigt den här koftan!
Sällsynt dålig planering
Mina gråa koftdelar ligger på de gråa mattorna och torkar. Cotton Viscose torkar inte så fort, och när man, som jag, lägger delarna dubbelt (för att få dem likadana) går det inte fortare.
Detta borde jag ju naturligtvis ha tänkt på. Nu tar det minst en dag till innan jag kan börja sy ihop koftan och sticka framkanterna. Och jag har inget annat roligt att sticka på!!! Hur tänkte jag där? Detta är ett fall av sällsynt dålig planering, jag skulle ju självklart ha tänkt ut nåt nytt och roligt att börja på medan delarna torkar.
Så nu blir det djupdykning i Ravelry och garnlagret, nån bra kombination måste ju gå att hitta, så mycket garn som jag har.
Det går ju inte fort det här
Nej, det går verkligen inte fort att sticka i Cotton Viscose, garnet är stumt och händerna gör ont. Egentligen skulle jag sticka på något annat då och då, för att låta händerna vila, men då blir ju den här koftan aldrig klar.
Så därför stickar jag vidare i sakta mak, tar pauser när händerna inte vill, och hoppas och tror ändå att jag ska få färdigt koftan innan sommaren är slut. Den passar nämligen väldigt bra in i min garderob…
I dagsläget har jag gjort klart bakstycket och en ärm och precis börjat på ärm nummer 2. Tidigare stickade jag ju gärna ärmarna samtidigt, för att få dem likadana, men numera blir det oftast en i taget. I CustomFit-mönstren anges nämligen hur många varv man ska sticka, så då blir ju ärmarna lika, om jag bara gör som det står. Och det gör jag. Oftast i alla fall. Det har inträffat att jag har fått repa upp en bit när jag hoppat över nåt nödvändigt (hur var det nu, man ska läsa igenom hela mönstret innan man börjar?), men det händer mer sällan än man skulle kunna tro.
Så jag stickar vidare och drömmer om smidiga och stunsiga ullgarner och vad jag ska sticka med dem. Men jag drömmer bara, lägger jag ner den här koftan blir den väl aldrig klar.
Från svart-vit till svart-rosa
Svart-vitt är inte min grej… jag gillar färg och trivs inte i svart-vita mönster. Så när jag hittade ett jättesnyggt jerseytyg i svartvitt så suckade jag lite över att det inte fanns i färg och försökte sen hitta nåt annat. Jag hittade visserligen lite andra tyger, men jag kunde inte riktigt släppa det där svart-vita.
Då kom snilleblixten!
Vilken fantastisk idé (om jag får säga det själv)!
Tyget inhandlades, ett paket färg likaså, jag färgade, klippte och sydde lite och nu äger jag en svart-rosa klänning.
Tyg: Viskos-jersey från Ohlsons tyger.
Färg: Dylon tvättmaskinsfärg i Flamingo Pink, köpt på Panduro.
Mönster: Ursprungligen Autumn Mood från Ottobre, men rätt omarbetat (ringningen är ändrad, ärmen kortad, och så är den vidare i nederdelen).
Bäst av allt är nog att det (nästan) garanterat inte finns nån mer som har en likadan!
Ännu en gång
Ännu en gång har jag gett mig på att sticka i garn jag vet att jag inte är så förtjust i, bara för att jag så gärna vill ha det färdiga plagget. Förra årets Cotton Viscose-kofta har visat sig vara ett utomordentligt plagg, och jag bestämde mig därför att jag ska göra en till, likadan kofta, fast i grått.
Så ännu en gång stickar jag slätstickning, ännu en gång stickar jag i Cotton Viscose och ännu en gång har jag bara tråkbilder att visa.
Hur inspirerande och roliga bilder går det egentligen att ta på ett slätstickat bakstycke? Väldigt få, är det direkta svaret på den frågan. Men, men, nu är ju inte bilderna mitt huvudsyfte med att sticka, så det är ju såna smällar man (eller snarare, ni) får ta.
Roligare än så här blir det nog inte förrän jag kommer till knapparna, jag har bestämt att det ska bli nåt avvikande. Den förra, mörklila, Cotton Viscose-koftan fick ju gröna knappar, vad den här ska få är oklart ännu, men det blir lite knappjakt i nästa vecka, jag vill ha nåt som lockar mig att göra klart! För det här är ren projekt-stickning, inte nåt tekniskt spännande alls. Snart får jag nog försöka hitta nåt som är väldigt roligt att sticka, som lite motvikt till slät-tråk-stickningarna.
Senaste kommentarer