Det kom ett paket idag, som jag skulle hämta i affären. Jättekul! Kunde det vara ett av mina inköp som redan kommit fram? Ännu skojigare blev det när jag fick paketet i handen och kunde konstatera att det kom från England (där jag beställt en av mina presenter till mig själv).

Gissa om det blev antiklimax när jag öppnade paketet och det låg fel vara  det. Suck.

Nåja, i morgon kommer förhoppningsvis den andra presenten, den är i all fall postad idag, och det brukar komma fram på en dag från min favoritdealer.

Tack för alla lyckönskningar och glada tillrop! Ni har så klart rätt, det är onödigt att börja vänta på otur och olyckor. Och visst är det så att det kan vara min tur nu.

Jag har firat lite genom att beställa några saker, men jag visar dem när de kommit hit. Nåt som jag kan visa är en liten slända som jag beställde härom dagen. Den är så fin! (Nej, jag behövde säkert inte en till, men jag tror faktiskt inte man kan få för många. Dessutom är de bästa sländorna jämt upptagna…)

Det är en slända med trissa i rosenkvarts. Köpt från Butterfly Girl Designs. Är den inte fin?

Jag har spunnit i helgen, men mest på en annan slända. Jag har provat den i alla fall, och den snurrar bra.


Det är merino/silke som jag köpte i London.

Och så har jag kommit på nåt som alla andra förmodligen redan har kommit på. Jag har rullat ett papper runt sländan och virar upp garnet på det. På det viset behöver jag bara dra av rullen när jag är klar, och kan spinna en rulle till innan jag ska tvinna. Så himla praktiskt.

Jag måste vara inne i nån sorts lyckosamt flöde.

Först det där med frånvaron av depression.

Igår blev det klart att min praktik blir ett jobb. För första gången sedan 2004 har jag ett riktigt, inte tidsbestämt, jobb.

Och idag fick jag äntligen pengar från Försäkringskassan.

Är det dags att hålla utkik efter olyckor nu?

Det här handlar inte ett dugg om stickning, men jag har tagit upp ämnet tidigare.
Depression.

Depression är nåt som inte är lätt. Under många år (minst 10) så har jag varit ett vrak i mitten på oktober, deprimerad, trött, allmänt ovillig att göra något som kräver det minsta energi. Senast i slutet på september har livet blivit grått och inget har varit kul. Allt har varit svårt, närmast oöverstigligt. Depression föder irritation, så mina närmaste har tvingats stå ut med både det ena och det andra.

I år, i år är det annorlunda! Jag är förundrad, jag är tacksam, jag är fascinerad.

Det är 14 oktober och jag är inte deprimerad! Jag känner mig inte ens lite sänkt. Som min läkare sa idag: det är livskvalitet.

Den största anledningen till denna förbättring är den medicin jag fick börja äta i våras, och som jag nyligen fick höja dosen på, Efexor Depot. Jag tror att jobbet är en bidragande orsak, det är trevligare att vara behövd än att gå hemma hela tiden.

Jag tror inte att någon som inte har varit deprimerad (på riktigt alltså, inte bara lite ledsen några dagar, här snackar vi månader och år!) kan förstå hur omvälvande detta är, och hur bra jag mår av att känna tillförsikt. Livet blir bättre igen…..

Nej, allt är inte rosenrött, och det är inte "lyckopiller", man blir inte sprudlande glad, men jag har ett liv! Jag är inte värdelös.

Hurra!

Provlappar ljuger!
Vad är det för mening med att sticka provlappar när de bara ljuger?
Jag stickade en provlapp. Jag mätte. Jag räknade ut. Jag började sticka (på samma stickor!). Jag började ana oråd, det såg för litet ut.

Mycket riktigt, nu var masktätheten 2 maskor fler än jag hade tidigare. Grrrrr.  Tur att det bara var en mössa jag börjat på och inte nåt stort.

Subtle stripes.
Det är arbetsnamnet på mössan. Ett entrådigt okänt ullgarn. Egenhändigt handspunnen mohair. Färgat av undertecknad (vid samma tillfälle). Bara lite liv, inga stora skillnader. Mohairen är lite blankare, och har tagit upp färgen liiite annorlunda.
Stickar på stickor 4,5. Jag är nöjd (trots att jag fick repa upp och börja om).

Idag har jag tillbringat några timmar tillsammans med stickkompisar i Uppsala, och bland annat klappat handspunnet garn. Handspuunet garn som stickades upp till fina saker.
Detta gjorde mig genast sugen på att sticka av mitt eget handspunna garn, och jag har rotat lite i gömmorna för att se vad som skulle kunna användas.

Jag hittade lila mohair(som jag spunnit) och lite entrådig ull(som jag inte spunnit) och har nu bestämt mig för att det blir en mössa. Inte så svårt val, eftersom det är så himla lite jag har.
Men jag planerar i alla fall att sticka den randig i de 2 olika garnerna, det ska bli kul att se hur det blir.

Och hör och häpna! Jag tänker sticka en provlapp. Det finns ju ingen banderollå här gäller det att testa sig fram. Rapport kommer om huruvida resultatet blir bra.

Jag stickar så mycket jag hinner…och så mycket händerna tillåter. Att bära och packa leksaker varje dag innebär tyvärr att händerna tar stryk. Vissa dagar är värre än andra, men än har det inte hindrat mig från att sticka i alla fall.

Efter att Gretel blev klar så övergick jag till min silkesscarf.


Spetsband, eller Lace ribbon
, från Knitty. Enkelt, men effektfullt.

Sen har jag äntligen tagit ett kort på min pågående Baby surprise jacket.


Det är riktigt spännande att sticka den här, och klura på hur den blir till slut. Det som är längst ner på bilden är nacken. Jag lovar att jag ska försöka komma ihåg att ta kort på hur man viker ihop den när den är klar.

Samtidigt som jag beställde de rosa nystanen jag skrev om i förra veckan, så beställde jag lite från Garnhärvan också och det kom idag. Lite stickor, och en härva Hacho, från Mirasol. Av någon anledning hade jag fått för mig att härvan skulle vara större, så jag blev lite överrraskad.

Fin är den i alla fall. Och titta, det är inte rosa!

Men jag har nu försatt mig i samma situation som vanligt. Vad gör man med EN härva på 50 g, 125 meter garn?

Ytterligare en mössa är klar, och den är nog i det närmaste perfekt! Den passar mig så bra att jag är överväldigad.

Projekt 21/2008.
Mönster: Gretel av Ysolda.
Garn: Rowan Kid Classic i färgen Lavender Ice.
Stickor: 5mm.

Antalet pågående projekt inlagda i Ravelry sjönk därmed till 16, men 2 av dem kommer nog att repas upp. Om det nu bara vore så väl att det var alla pågående projekt jag hade…. fast jag vet inte om en del är värda att kallas pågående, så länge som de har legat.

Jag tror det är dags för en rensning i projektdjungeln.

Isch, vilket höstruskigt väder det har varit idag. Jag har hållit mig inne och utnyttjat min enda(eller i stort sett enda) simultankapacitet. Jag har läst kriminalhistorier på nätet och stickat samtidigt.

Stickning är nämligen en av de få saker som jag kan göra samtidigt som något annat, utan att nån av sakerna blir lidande. Läsa på internet (inte vanliga böcker, det går inte lika bra), se på TV, prata med vänner…det funkar samtidigt som stickning.

Jag stickade på Gretel, och nu har jag kommit så långt att jag måste bestämma om jag vill ha en "regular" eller "slouchy". Himla svårt att avgöra…men jag tror jag tar en "regular". Om det inte blir bra är det inte lika mycket att repa upp som om jag fortsätter på "slouchy" och det inte blir OK.


Jag använder Rowan Kid Classic, och det var ett tag sedan jag stickade med det. Jag hade glömt av att det delar sig lätt. Det passar däremot utmärkt till denna mössa, så jag är nöjd ändå.

Nu trodde ni väl att jag startat nåt nytt?

Men så är inte fallet, det är faktiskt projekt nummer 20 för 2008 som är klart (eller åtminstone nästan klart, allt som återstår är blockningen).

Ca 150 cm scarf.

Garn: Noro Kureyon Sock, färg S188.
Stickor: 4mm.
Mönster: Twilight scarf (Ravelry-länk), från boken A Fine Fleece av Lisa Lloyd.

Garnet passar perfekt till den här scarfen, jag är supernöjd.

Och det är faktiskt sant att jag inte startat nåt nytt projekt, jag har istället fortsatt på en av de ganska nya mössorna, Gretel.


Jag har stickat efter många olika mönster, och en sak är klar, Ysolda Teague gör perfekta mönster (om det nu finns, gör det det så är hon nummer 1)! Oerhört tydligt upplagda, och fullkomligt begripliga, inga tvetydigheter nånstans. Om bara fler vore som hon.