Man kan alltid lära sig nåt nytt i stickningen. 🙂 Häromdagen fick jag anledning att prova en typ av kortvarv jag aldrig provat tidigare. Nu blir det svengelska här, för jag har inte sett några riktigt bra uttryck för de olika varianterna av kortvarv på svenska, så jag blandar helt enkelt in de engelska orden. Jag har alltid tidigare hållit mig till en och samma sorts kortvarv (den som kallas wrap and turn eller w/t), men när jag startade ett nytt projekt (mer om det en annan gång) så hade designern valt att använda german short rows. Det är ju alltid roligt att lära sig något nytt, så jag gjorde som det stod. Det var som en uppenbarelse, det blev ju så mycket snyggare än vad w/t brukar bli! Jag nämnde detta i en grupp jag är med i på Facebook, och fick några fler exempel på...
Hur många nya saker kan man börja på?
Nu börjar jag få för många projekt på stickorna. En tydlig indikation på detta är att jag inte stickat klart något i år, jag bara börjar på nya saker. Och nya saker = nya sjalar. Gärna stickade på skrådden. Och gärna i Malabrigo sock. Som den här: Malabrigo sock i färgen Zarzamora. Jag ska ha en till färg (i annat garn) och lite spetsmönster på den här, senare. Eller den här: Malabrigo sock i färgen Eggplant och Rico Design Superba Las Vegas (med rosa och glitter). Med samma konstruktion som den ovan. Halsduken från förrförra inlägget växer i alla fall, den är nog dubbelt så lång som på den här bilden nu: Och koftan växer också, fast väldigt långsamt: Bakstycket och ärmarna är klara, det är "bara" 1½ framstycke kvar nu. Det finns ett gäng andra stickningar som inte fått uppmärksamhet på länge, bla 2 par vantar, några sjalar...
Färgrikedom
Det händer ju då och då att jag faller för nåt mönster. Ibland är det plagget/produkten i sig som gör det, ibland är det tekniken. Det behöver inte ens vara nåt särskilt spännande eller raffinerat, det kan vara nåt superenkelt som jag fastnar för. Som det här. Zickzack-mönster. Och färg. Lang Mille Colori Baby i 2 färger, en lugn (på gränsen till tråkig, i blått och lila) och en rätt så hysterisk (med rosa, korall, orange och ljuslila). Och magin infinner sig. Den lugna balanserar och dämpar den hysteriska, och helheten blir mer än delarna. Dessutom är det rätstickning. Och ränder. Ränder är aldrig fel. ...
Ett plus ett…
…blir i det här fallet faktiskt bara ett. Jag startade en ny kofta på nyårsafton, precis som jag skrev, och den här gången ska den inte bara bli slät. Eller, ja, den är mest slät, men det blir små flätor också. Jag kommer, som vanligt, att sticka efter CustomFit, men jag slår ihop den med Braid Hills av Kate Davies. Braid Hills är jättesnygg, men Kate Davies mönster passar mig inte riktigt, och jag är inte alldeles förtjust i en del av hennes lösningar. Men hennes detaljer kan jag ju använda (och jag har självklart köpt mönstret!). Garnet är POP från Magasin Duett, i färgen True love pink, och som det så ofta är med röda toner så är den helt omöjlig att fota, så att den riktiga färgen kommer fram. Jag är snart uppe vid ärmhålet, så snart bakstycket är klart kan jag börja med det roliga flätstickandet!...
Fort och fel
Ibland går det fort… och ibland går det tydligen extra fort. Det är precis som Yarnharlot säger, som van stickare gör man också fel, det blir bara större fel, fortare. Det kanske kan förklara hur jag klarade av det senaste idiotiska felet. 2 extra omgångar med ökningar (med 16 varvs mellanrum) som jag uppenbarligen gjorde av bara farten, resulterade i att ärmhålet hamnade 8 cm högre upp än vad som var meningen (det börjar vid första markören, men skulle börjat där måttbandet slutar). Om jag nu hade tänkt lite kunde jag ha kommit på det efter sista ökningen, om jag hade räknat mina maskor då. Det gjorde jag självklart inte, jag räknade dem NÄR ALLA ÄRMHÅLS-MINSKNINGAR VAR KLARA. Ungefär 15 cm för sent. Förspilld kvinnokraft, kan man kalla det. Jag har nu repat upp och gjort om, och har nu ärmhålet på rätt ställe. Suck. (Det blir en kofta,...
3 dagar
Det tog 3 dagar för koftdelarna att torka! Tacka vet jag ullgarn, det torkar klart mycket fortare. Jag upphör aldrig att fascineras av hur stickningen förvandlas av att sträckas ut i vått tillstånd. Från smala, snurriga tarmar till "väluppfostrade", platta, lätthanterliga delar. Om man ska sy ihop sina plagg är det bara ett måste att våtsträcka delarna innan man börjar, det gör allt hundra gånger lättare! Kan det vara så att motståndet mot att sy ihop stickat till viss del ligger i att man försöker göra det utan att våtsträcka delarna först? I så fall begriper jag om man inte gillar att sy ihop. Nåja, det finns nåt för alla, och man kan inte gilla allt, så är det ju. Men nu ska i alla fall jag börja sy, så att jag får färdigt den här koftan! ...
Sällsynt dålig planering
Mina gråa koftdelar ligger på de gråa mattorna och torkar. Cotton Viscose torkar inte så fort, och när man, som jag, lägger delarna dubbelt (för att få dem likadana) går det inte fortare. Detta borde jag ju naturligtvis ha tänkt på. Nu tar det minst en dag till innan jag kan börja sy ihop koftan och sticka framkanterna. Och jag har inget annat roligt att sticka på!!! Hur tänkte jag där? Detta är ett fall av sällsynt dålig planering, jag skulle ju självklart ha tänkt ut nåt nytt och roligt att börja på medan delarna torkar. Så nu blir det djupdykning i Ravelry och garnlagret, nån bra kombination måste ju gå att hitta, så mycket garn som jag har....
Det går ju inte fort det här
Nej, det går verkligen inte fort att sticka i Cotton Viscose, garnet är stumt och händerna gör ont. Egentligen skulle jag sticka på något annat då och då, för att låta händerna vila, men då blir ju den här koftan aldrig klar. Så därför stickar jag vidare i sakta mak, tar pauser när händerna inte vill, och hoppas och tror ändå att jag ska få färdigt koftan innan sommaren är slut. Den passar nämligen väldigt bra in i min garderob… I dagsläget har jag gjort klart bakstycket och en ärm och precis börjat på ärm nummer 2. Tidigare stickade jag ju gärna ärmarna samtidigt, för att få dem likadana, men numera blir det oftast en i taget. I CustomFit-mönstren anges nämligen hur många varv man ska sticka, så då blir ju ärmarna lika, om jag bara gör som det står. Och det gör jag. Oftast i...
Blå
Den är färdig! Det fungerar tydligen att köpa knappar för att få klart en kofta. Det hjälper ju att jag är inne i en inspirationssvacka, så jag stickar på det som finns istället för att komma på nåt nytt. Nu har jag i alla fall äntligen en marinblå kofta, den passar bra in bland mina andra kläder. Mönstret är som vanligt Custom Fit, garnet är Visjögarn och jag stickade med storlek 3,75 mm på stickorna. Och den blev så mjuk och härlig efter att jag tvättade den (och dessutom blev av med all överskottsfärg). Så nu skulle jag ju kunna börja på nåt nytt…. om jag bara kunde komma på nåt jag vill göra. Jag har ingen som helst inspiration, fast det finns mycket som jag vill sticka så hittar jag inte en kombination av mönster och garn som lockar. Och jag har så himla mycket jag har...
Nämen…
…dra på trissor, det verkar fungera. Om man inte har speciellt mycket fantasi, och inte hittar nåt nytt som bara måste stickas, då kan det faktiskt hända att nya, fina knappar ger en tillräcklig inspiration för att bara sticka på (den inte så intressanta) koftan. Det hade man ju aldrig kunnat tro. Men hur ska man kunna ta några intressanta bilder på blåa tarmar? Mörkblå slätstickning är verkligen inte särskilt upphetsande. Men det blir snyggt! Och vriden resår är alltid rätt val. Nu har jag 75% kvar på sista framstycket, och sen ska det bara stickas kanter och sen har jag en blå kofta! Dags att börja fundera på nästa stickprojekt, med andra ord, särskilt eftersom inspirationen går på lågvarv just nu. Men Emma av Linnea Öhman eller Braid Hills av Kate Davies ligger rätt bra till. Japp, jag är rätt sugen på småflätor....