Det kan gå fort
Det kan gå ganska fort om man bara anstränger sig lite. För en vecka och 2 dagar sedan hade jag precis börjat på sista framstycket på den lila koftan.
Nu är den klar!
Mönster: CustomFit (min trettonde!).
Garn: Sandnes Sisu, nästan 8 nystan.
Stickor: 3.75 mm.
Framstycke nummer 2 tog bara 2 dagar att sticka klart, så häromdagen, när styckena låg och torkade, tog jag fram den röd-rosa koftan jag började på i januari 2017, och stickade lite på den. Det är drygt ett framstycke kvar på den nu, om jag bara anstränger mig lite har jag snart en kofta till.
Fast jag är ju bra sugen på att sticka i mitt nya Fyberspates-garn…
Det kanske helt enkelt får bli både och, man kan ju sticka på mer än en sak i taget (även om jag ju faktiskt inte gjort det på ett bra tag).
Aldrig fel
Enfärgade, slätstickade yllekoftor är aldrig fel, men som jag har konstaterat många gånger tidigare, det är inte mycket till bloggmaterial i dem. Särskilt inte när jag använder CustomFIt och det inte ens finns en bild på hur den förväntas se ut när den blir färdig.
Addera tråkigt vinterljus till det, och det här blir resultatet.
Fast ljuset idag är inte så illa ändå, snön som har kommit hjälper ju faktiskt till lite.
Nä, vad den här bloggen behöver är lite inspiration.
Som nytt garn, kanske?
My precious!
Det är Fyberspates Vivacious 4-ply i färgen Grape, inköpt hos Tant Thea (det är inte riktigt så rött i verkligheten).
Om jag inte hinner ångra mig ska det bli en sjal, Lily Pool Terrace av Kirsten Kapur. Egentligen är den nog lite för asymmetrisk för min smak, men den är ju så fin! Ibland är det dessutom bra att utmana sina principer lite grann.
Men den får vänta lite, koftan ska bli klar först. Jag har bara ett framstycke och kanterna kvar, så det ska väl förhoppningsvis gå ganska fort.
Fåraktigt
Mitt får är klart!
Mönster: Shoop the African Flower Sheep av Heidi Bears.
Virknål: 1,75 mm (på ett ungefär, antagligen, jag använde en gammal Boye nr 4 som ska motsvara ca 1,75).
Garn: Vitt Fabel, det rosa och lila är rester av Easyknits Wickedlets och Moods of Colors Glitter no. 1, det gröna är Litet Nystan handmålat Merino sock.
Den var rolig att göra och den blev hur söt som helst, men vad ska jag göra med den? Den får stå här på en hylla tills jag kommer på något bättre (jag kan ju så klart ge bort den, men just nu finns inga lämpliga mottagare och dessutom är det svårt att ge bort saker som är väldigt söta).
Och eftersom jag har haft The Shoop Shoop Song i huvudet under hela virktiden bjuder jag nu på lite musik.
Nu återgår den här bloggen till vanliga stickningar, dvs slätstickade, enfärgade korvar.
En boll?
Det går framåt med fåret, fast just nu ser det mest ut som en boll med ben.
Jag har tre blommor kvar på kroppen, sen är det dags för huvudet. I mönstret är det enfärgat, men man kan ju såklart göra det i färger också, men jag vet inte riktigt om jag vill. Det får jag fundera på, helt enkelt.
Den blir så söt, så jag vill göra ett gäng av de andra djuren också! Det kanske får vänta lite, så att händerna får vila lite från pillet, men jag tror att det finns en viss sannolikhet för att det kommer fler djur i min framtid.
Bloggvänligt – och inte
När man, som jag, stickar rätt mycket slätstickade koftor blir det inte mycket att blogga om, det kan man ju inte påstå. Jag menar, hur roligt är det att titta på slätstickade korvar i olika, rätt neutrala, färger?
Med det sagt, nu kommer det lite slätstickat i alla fall.
Det är en CustomFit-kofta (men allvarligt, är det nån som på riktigt tror att jag skulle välja nåt annat mönster?), som jag påbörjade i början på november, men som fick ligga till sig lite när jag började på den gråa, rätstickade koftan.
Garnet är Sandnes Sisu i en riktigt snygg mörklila som utgått, tyvärr är det lite svårt att få fram nåt av den färgen i vinterljuset.
Bakstycket och en stor del av första ärmen är gjort, så det blir väl en kofta det här också, så småningom.
Jag alternerar den här koftan med virkningen, för händerna pallar inte bara virkning.
Magen och benen är klara och sidorna är påbörjade (man virkar fast blommorna allt eftersom arbetet fortskrider, det är därför jag inte gjort någon vit kant på blommorna till häger ännu).
Och det räcker med att titta i projektpåsen för att jag ska bli lite glad, det ÄR inte fel med färg!
Nytt år, nya möjligheter – nya galenskaper?
Man ska börja året som man vill fortsätta, sägs det, och jag ville börja året med färg.
Stickningen kändes tråkig, med påföljden att jag satt och Ravelry-surfade lite så där håglöst som man gör, när det mesta känns trist och ointressant.
Av någon anledning hamnade jag bland Heidi Bears African Flower-mönster, och tyckte som vanligt att djuren är väldigt gulliga (det har funnits några stycken i min kö, rätt länge). Och plötsligt fick jag för mig att jag skulle virka ett får.
Jag virkar ju inte normalt (jag KAN virka, jag tycker inte det är särskilt svårt och det är inte heller särskilt tråkigt, men det har liksom inte sagt klick, det är inte lika roligt som stickning), men nu letade jag fram lite rester (i rosa och lila, såklart) och satte igång.
Det är tur jag har ett lager av det mesta, för jag kunde faktiskt hitta en virknål som passar (i storlek 1,75 mm).
Så nu virkar jag penta-, hexa-, hepta- och oktagoner för fulla muggar och har gjort 9 av totalt 36 delar.
Jag får se hur länge det är kul (och hur länge händerna låter bli att protestera), det finns ju flera stycken djur som är jättesöta och som jag kan tänka mig att göra, tex den här bulldogen och en flodhäst.
2017
Det är dags att sammanfatta ett år igen, jisses vad tiden går fort!
Jag kan ju börja med att konstatera att jag varit rätt dålig på att blogga, bara 19 poster under hela året känns inte som ett godkänt resultat. Jag vill ju blogga, så nu får jag nog ta tag i det och få lite bättre rutiner, så att det blir gjort.
Om jag sen tar en titt på vad jag tänkte inför 2017, så kan jag inte direkt påstå att det ser bättre ut. Jag ville sticka "knöligare och intressantare" saker, men det blev det rätt dåligt med. Sjalen som jag visade förra nyåret är inte klar, och den pilliga koftan jag påbörjade på nyårsdagen är heller inte klar (jag har 1½ framstycke kvar, så egentligen borde jag bara sätta fart och sticka färdigt den, den kommer att bli snygg).
Jag fastnade istället för färgexplosioner, och stickade sjalar i olika konstellationer (det blev 9 st). Jag är jättenöjd med de flesta av dem, särskilt de här:
En enda kofta blev det i år, den blev klar i fredags.
En CustomFit, såklart, men den här gången med inspiration från ett annat mönster. Den är stickad i Onion Wool+Nettles no 4, på stickor nr 4.
Och så blev det 3 mössor och ett par halvvantar.
Men det bästa jag gjort i år är inte en stickning, det är att jag organiserat om i syrummet och garnlagret!
Från det här:
Till det här:
Inuti skåpet är det fortfarande rätt rörigt (det är svårt att få till nåt bättre utan hyllor), men utanför är det så mycket bättre! Mycket renare och snyggare och mycket lättare att hitta bland garnerna. Dessutom behöver jag inte flytta på lådor för att komma åt garn i nån låda långt ner.
Min målsättning för 2018 då? Jag tror jag nöjer mig med att säga att jag ska sticka sånt jag tycker är roligt och sånt jag vill ha. Och jag ska försöka göra åt (eller bli av med) en del garn i lagret, det finns en del superfina saker där, det är nog dags att använda dem!
Tänker jag sluta köpa garn? Näpp, det funkar ändå aldrig för mig att begränsa mig så. Men lite eftertanke i inköpen skadar inte, så det satsar jag på.
Vi ses 2018!
Gott Nytt År!
Randigt och rosa
Den färgglada sjalen Purlbreak är klar och jag är så nöjd!
Min är 16 varv större än i mönstret. Det hade inte behövts rent storleksmässigt, men jag ville inte ha en för skarp övergång från det randiga till det svartgråa, så därför fick det bli några ränder i svartgrått och flammigt innan jag började sticka enfärgat.
Mönstret är alltså Purlbreak av Stephen West.
Garn: 4 olika färger Sockenwolle 4-fach från Piratenwolle.
Stickor: 3,75 mm.
Ena katten satt i fönstret och undrade vad jag höll på med när jag var ute och fotograferade (det gjorde säkert mina grannar också).
Är det nog med sjalar för i år nu då? Njae, det är nog högst osannolikt.
Förra helgen var vi nämligen i Köpenhamn, och jag besökte såklart Sommerfuglen, och inte mindre än 3 härvor av Hedgehog Fibres Sock fick följa med mig därifrån (de ropade så snällt på mig, inte kan man väl låta bli då?).
De måste nog bli en sjal de också (men jag vet inte vilken ännu).
Jag besökte Uldstedet också, men där blev det inget garn utan ett par ulltofflor.
Nu ska jag bara bestämma vad jag ska sticka på den närmsta tiden… jag har lite påbörjat, men det är ju aldrig lika roligt som att börja på nåt nytt. Fast medan jag bestämmer mig ska jag nog ta fram en Langfield-mössa i Softsock DK från Moods of Colors. Den förra blev för liten (och har därför inte ens hamnat på bild eller ens nämnts i bloggen), kanske kan den här bli bättre.
Det ena leder till det andra
Steg 1
För en vecka sedan satt jag och funderade på vad jag skulle kolla på för nåt när jag stickade. Jag tittar normalt på något program på SVTplay eller Youtube, men jag hittade inget som kändes tillräckligt intressant just då.
Så jag fick för mig att testa Storytel, dvs ljudböcker.
Jag har, historiskt sett, alltid varit alldeles för otålig för ljudböcker (de läser ju så himla långsamt!), men tänkte att eftersom det ju var rätt länge sedan jag försökte så kunde det ju inte skada att i alla fall testa. När jag dessutom hittade en hel del som jag var intresserad av så skapade jag ett konto.
Och nog går det att lyssna på ljudböcker, det gäller bara att hitta rätt bok, med rätt inläsare (det blev Terry Pratchett-böcker på engelska, med Stephen Briggs som inläsare).
Steg 2
Efter nån dag eller så med ljudbok såg jag ett inlägg på Facebook med korsstygnsbroderier, och blev så sugen att jag genast letade upp några jag haft liggande i evigheter. När jag kollar på nåt på SVTplay eller Youtube kan jag inte brodera, bilderna distraherar för mycket så att jag inte kan koncentrera mig på stygnen, men med bara ljud gick det alldeles utmärkt.
Så nu broderar jag så länge det är ljust nog, sen går jag över till stickning.
Steg 3
Men nu var det ju det där med synen då…tant har blivit gammal. Jag ville brodera på en "sampler" jag har haft liggande alldeles för länge, men jag insåg raskt att det inte fanns en chans, jag kunde ju inte se stygnen (räknade stygn över två trådar på tät linneväv… alldeles för smått!).
Det fick bli aidaäv istället.
Inte mycket att se, speciellt inte eftersom detta broderi bara använder olika nyanser av grått…
Nå, jag kom på att det ju finns förstoringslampor.
Så nu har jag skaffat en dylik… det känns ju en aning tantigt, det måste jag medge, men vad gör man inte för att kunna handarbeta?!
Tänk vad som kan hända på en vecka.
Det som är spännande med färg
Var det nån som trodde att jag skulle kunna hålla mig ifrån att börja på den nya sjalen?
Det gjorde jag såklart inte.
Tänk att det är så trevligt att sticka ränder! Jag tror det är för att man ser att det händer nåt, hela tiden.
Men det som är spännande med färg är att det funkar olika beroende på vad man gör med den.
Tittar man på de 2 nystanen bredvid varandra så borde de bara inte fungera ihop!
Det skär ju sig en del…
Men uppstickat är det annorlunda, helt plötsligt funkar det.
Ibland kan man se liknande effekt när man stickar mönsterstickning med flera färger, nånting man tror ska funka blir inte alls bra, och nåt som borde bli jättefult blir hur bra som helst.
Fascinerande är det i alla fall!
Mönstret är förresten Purlbreak av Stephen West.
Senaste kommentarer