Halsmojäng, perfektion och återvinning
Jag gjorde klart halsmojängen från förra inlägget.
För såna som jag, som tycker glipor är vinterns värsta gissel, så är det här en lysande konstruktion!
Mönstret är alltså Hasukai, garnet är Fyberspates Vivacious 4-ply och Lorna’s Laces Shepherd Sock Solid, och jag stickade alltihop på stickor 4,5.
Och det är lagom mycket volang för mig som inte gillar sånt som är för gulligt.
Sen stickade jag en sjal i det gröna garnet från samma inlägg (det där perfekta)!
Det blev Troubadour, garnet är alltså Malabrigo Sock i färgen Persia, och jag stickade den på 3,75 mm stickor.
Den var rolig att sticka och den passar fantastiskt bra till min nya tunika.
I förrgår fick jag dessutom ett infall till, den här gången av det lite mer ”brutala” slaget.
Den där grå, rätstickade koftan som blev klar till nyår, och som jag knappt visat på bloggen….
Den ser numera ut så här:
Det var ett impulsivt beslut, men jag tror inte jag kommer att ångra mig. Jag har haft på mig koftan en gång, för det var för mycket på den som inte stämde. Ärmarna växte och blev längre och längre (på bara några timmar!), ringningen var inte proportionerlig och att göra en rak, kort kofta var absolut fel val.
Nu ska den få bli nåt annat, nåt slätstickat den här gången. Jag har inte riktigt funderat klart, så garnet får ligga och mogna till sig lite, medan jag funderar.
Jag stickar på en sjal som blivit liggande sedan i oktober så länge, sjalar är roligt.
Ett perfekt infall
Igår, när jag var på stickcafé i ”min” garnbutik, stod jag och tittade på Malabrigo sock-härvorna (jag hamnar ofta framför den hyllan, av någon konstig anledning) och stod och höll i en färg som jag sett många gånger förr.
Och plötsligt slog det mig att just den färgen antagligen skulle gå rätt bra ihop med ett av jerseytygerna jag köpte på Syfestivalen.
Uppenbarligen har jag rätt bra färgminne.
Det passar ännu bättre i verkligheten.
Nu måste jag hitta en trevlig sjal, gärna med rätstickning. Jag tror det blir min nästa stickning, och funderar på Troubadour (fast i bara en färg). Jag har nån dag eller två på mig innan jag behöver bestämma mig, det är lite kvar på den halsmojäng jag håller på med nu (vad ska man egentligen kalla ”cowl” på svenska?).
Det här är garnet som skulle blivit Lily Pool Terrace , men som inte funkade i det mönstret. Nu blir det en Hasukai istället.
Som vanligt
Mina inköp under gårdagens besök på Sy- och hantverksfestivalen har ett visst färgtema – som vanligt.
Och de 2 saker som sticker ut är rätt förutsägbara de också, eftersom de är gröna. Väljer jag nån färg utöver de vanliga rosa och lila så är det ju limegrönt.
Nåja, följande saker fick följa med hem:
Ett måttarmband från Sala laser.
En härva Sweet Georgia Tough Love Sock, som med största sannolikhet hamnar i en sjal ihop med lite andra garner.
Ett gäng lapptäcksbitar som ska bli påsar/förvaringar.
Dragkedja med stora kläppar som passar bra till väskor och förvaringar.
Viskosjersey som nästan känns vävd, med ett otroligt fall, ska bli en sommartopp.
Bomullsjersey, ska bli tunikor av min vanliga sort.
Bomullsjaquard (trikå), ska bli nån sorts kofta.
Och så 2 trådrullar, men det är ju inte särskilt intressant.
Jerseytygerna ligger redan i tvättmaskinen, nu ska jag planera (och genomföra) sömnaden så att jag gör av med lite tyg inför nästa festivalbesök.
Att lita på magkänslan
Hur många gånger har jag stickat vidare fastän magkänslan sagt mig att det inte blev bra?
Alltför många, troligen. Men inte den här gången. Den här gången lyssnade jag faktiskt.
Bovarna i dramat var ett sjalmönster – Lily Pool Terrace – och ett garn som jag trodde skulle passa utmärkt.
Jag borde ju naturligvis insett redan innan jag började sticka, att garnet är alldeles för spräckligt för att ett spetsmönster ska bli snyggt. Antagligen var det de stora ytorna med rätstickning i mönstret som förvillade mig (jag älskar rätstickning i lätt melerat garn!).
Men jag startade. Och det blev ju rätt spräckligt, men jag stickade vidare. Fast när jag stickat första spetsbiten (som tur är så kommer den rätt tidigt) så ropade magkänslan rätt högt, så då fick projektet vila i nåt dygn innan jag bestämde mig för att repa upp det och raskt satte igång. Så raskt att jag såklart inte tog nån bild på spetsdelen innan jag repade.
Nu får garnet bli nåt annat istället, det blir nog bättre.
Det kan gå fort
Det kan gå ganska fort om man bara anstränger sig lite. För en vecka och 2 dagar sedan hade jag precis börjat på sista framstycket på den lila koftan.
Nu är den klar!
Mönster: CustomFit (min trettonde!).
Garn: Sandnes Sisu, nästan 8 nystan.
Stickor: 3.75 mm.
Framstycke nummer 2 tog bara 2 dagar att sticka klart, så häromdagen, när styckena låg och torkade, tog jag fram den röd-rosa koftan jag började på i januari 2017, och stickade lite på den. Det är drygt ett framstycke kvar på den nu, om jag bara anstränger mig lite har jag snart en kofta till.
Fast jag är ju bra sugen på att sticka i mitt nya Fyberspates-garn…
Det kanske helt enkelt får bli både och, man kan ju sticka på mer än en sak i taget (även om jag ju faktiskt inte gjort det på ett bra tag).
Aldrig fel
Enfärgade, slätstickade yllekoftor är aldrig fel, men som jag har konstaterat många gånger tidigare, det är inte mycket till bloggmaterial i dem. Särskilt inte när jag använder CustomFIt och det inte ens finns en bild på hur den förväntas se ut när den blir färdig.
Addera tråkigt vinterljus till det, och det här blir resultatet.
Fast ljuset idag är inte så illa ändå, snön som har kommit hjälper ju faktiskt till lite.
Nä, vad den här bloggen behöver är lite inspiration.
Som nytt garn, kanske?
My precious!
Det är Fyberspates Vivacious 4-ply i färgen Grape, inköpt hos Tant Thea (det är inte riktigt så rött i verkligheten).
Om jag inte hinner ångra mig ska det bli en sjal, Lily Pool Terrace av Kirsten Kapur. Egentligen är den nog lite för asymmetrisk för min smak, men den är ju så fin! Ibland är det dessutom bra att utmana sina principer lite grann.
Men den får vänta lite, koftan ska bli klar först. Jag har bara ett framstycke och kanterna kvar, så det ska väl förhoppningsvis gå ganska fort.
Fåraktigt
Mitt får är klart!
Mönster: Shoop the African Flower Sheep av Heidi Bears.
Virknål: 1,75 mm (på ett ungefär, antagligen, jag använde en gammal Boye nr 4 som ska motsvara ca 1,75).
Garn: Vitt Fabel, det rosa och lila är rester av Easyknits Wickedlets och Moods of Colors Glitter no. 1, det gröna är Litet Nystan handmålat Merino sock.
Den var rolig att göra och den blev hur söt som helst, men vad ska jag göra med den? Den får stå här på en hylla tills jag kommer på något bättre (jag kan ju så klart ge bort den, men just nu finns inga lämpliga mottagare och dessutom är det svårt att ge bort saker som är väldigt söta).
Och eftersom jag har haft The Shoop Shoop Song i huvudet under hela virktiden bjuder jag nu på lite musik.
Nu återgår den här bloggen till vanliga stickningar, dvs slätstickade, enfärgade korvar.
En boll?
Det går framåt med fåret, fast just nu ser det mest ut som en boll med ben.
Jag har tre blommor kvar på kroppen, sen är det dags för huvudet. I mönstret är det enfärgat, men man kan ju såklart göra det i färger också, men jag vet inte riktigt om jag vill. Det får jag fundera på, helt enkelt.
Den blir så söt, så jag vill göra ett gäng av de andra djuren också! Det kanske får vänta lite, så att händerna får vila lite från pillet, men jag tror att det finns en viss sannolikhet för att det kommer fler djur i min framtid.
Bloggvänligt – och inte
När man, som jag, stickar rätt mycket slätstickade koftor blir det inte mycket att blogga om, det kan man ju inte påstå. Jag menar, hur roligt är det att titta på slätstickade korvar i olika, rätt neutrala, färger?
Med det sagt, nu kommer det lite slätstickat i alla fall.
Det är en CustomFit-kofta (men allvarligt, är det nån som på riktigt tror att jag skulle välja nåt annat mönster?), som jag påbörjade i början på november, men som fick ligga till sig lite när jag började på den gråa, rätstickade koftan.
Garnet är Sandnes Sisu i en riktigt snygg mörklila som utgått, tyvärr är det lite svårt att få fram nåt av den färgen i vinterljuset.
Bakstycket och en stor del av första ärmen är gjort, så det blir väl en kofta det här också, så småningom.
Jag alternerar den här koftan med virkningen, för händerna pallar inte bara virkning.
Magen och benen är klara och sidorna är påbörjade (man virkar fast blommorna allt eftersom arbetet fortskrider, det är därför jag inte gjort någon vit kant på blommorna till häger ännu).
Och det räcker med att titta i projektpåsen för att jag ska bli lite glad, det ÄR inte fel med färg!
Nytt år, nya möjligheter – nya galenskaper?
Man ska börja året som man vill fortsätta, sägs det, och jag ville börja året med färg.
Stickningen kändes tråkig, med påföljden att jag satt och Ravelry-surfade lite så där håglöst som man gör, när det mesta känns trist och ointressant.
Av någon anledning hamnade jag bland Heidi Bears African Flower-mönster, och tyckte som vanligt att djuren är väldigt gulliga (det har funnits några stycken i min kö, rätt länge). Och plötsligt fick jag för mig att jag skulle virka ett får.
Jag virkar ju inte normalt (jag KAN virka, jag tycker inte det är särskilt svårt och det är inte heller särskilt tråkigt, men det har liksom inte sagt klick, det är inte lika roligt som stickning), men nu letade jag fram lite rester (i rosa och lila, såklart) och satte igång.
Det är tur jag har ett lager av det mesta, för jag kunde faktiskt hitta en virknål som passar (i storlek 1,75 mm).
Så nu virkar jag penta-, hexa-, hepta- och oktagoner för fulla muggar och har gjort 9 av totalt 36 delar.
Jag får se hur länge det är kul (och hur länge händerna låter bli att protestera), det finns ju flera stycken djur som är jättesöta och som jag kan tänka mig att göra, tex den här bulldogen och en flodhäst.
Senaste kommentarer