Det är fredag och jag har beslutat mig för att idag blir det ögongodis. Ett gäng bilder som jag har tagit, och som inte visar snö. Håll till godo.

Tulpaner från stadsparken i Uppsala, 2007.

Lite bilder från förra våren.



Och en bild från Österbybruk.

Jag vill ha vår.

Det är alla hjärtans dag, men det har aldrig egentligen satt så mycket spår i mitt liv (fast jag har köpt lite choklad till sambon), istället brukar jag alltid tänka på min morfar den här dagen. Han var inte född i februari, utan i september, men ändå är det just den här dagen som jag brukar tänka på honom.

Min morfar hette Hjalmar Reinhold Valentin. Mycket ståtliga namn för en pojke född 1909 utanför Borås, i en familj med många barn.

Morfar var en sparsam man, han hittade saker som han gjorde i ordning, och som sedan kunde användas av tex mig och mina syskon. Jag och min syster fick våra första stora cyklar på det sättet, vi kallade dem drottningcyklar, för man satt rakt upp på dem som på en tron. En gulmålad och en rödmålad, jag kan se dem framför mig.

Vi tillbringade några somrar hos honom och mormor på deras lantställe, och det var alltid som ett äventyr att följa med morfar på promenad. Smultron och blåbär kunde inte gömma sig för honom, och svamparna i princip ropade på honom. Han kunde hitta svamp där mormor redan gått förbi!
Smultron på strå, blåbärsris i handen och sälgpipor, det är tydliga minnen av morfar, tillsammans med promenader till sjön (genom stora stånd med pors!)för att bada, min syster och morfar först, och jag och mormor i släptåg.

Och så kunde han gå med slagruta. En speciell man, som tyvärr har varit död i nära 17 år, men han blev trots allt över 80. Min mormor som dog förra året fick leva nästan 16 år utan honom, hon blev över 90.
Hjalmar Reinhold Valentin, jag hoppas du och mormor har träffats igen.

Jag är uppe i varv. Höga varv. Höga, positiva varv, får jag väl tillägga.

På onsdagar repeterar jag med kören, och idag har vi sjungit en riktigt vacker sak, och 4 mycket knepiga saker.

Jag gillar att hjärnan får jobba lite, men jag måste medge att jag trivs bättre när jag sjunger saker som går att förstå. De knepiga sakerna har text av Gunnar Ekelöf och musik av Sven-David Sandström. Inte enkelt, inte alltid vackert, men klart intressant.

Vackrare är Shakespeare-sonetten "Shall I compare thee…". En mp3 finns här.Det är inte vi som sjunger.

Jag tycker om att sjunga i kör, även om dagen har varit besvärlig så ändras allt och jag blir glad och tillfreds.

Vilken kör jag är med i?
Plica Vocalis

B som i broderi.
När jag började återgå till handarbete för ett antal år sedan så började jag brodera. Jag gör det fortfarande då och då, men det var längesedan nu. I byrålådan ligger ett påbörjat broderi i form av en "sampler", och jag har ett monster-broderi som jag inte startat på ännu (monster = det är stort). Jag broderar bara korsstygn, det känns hanterbart.
Jag väntade ju med att ta kort tills det blev ljust, men tyvärr har det inte hjälpt speciellt mycket. Jag visar bilderna i alla fall.

Några motiv från Nalle Puh (de är underbara, jag älskar den gamla versionen av Nalle Puh, den nya Disneyfierade versionen är ful).




Nasse och Puh är favoriterna. De är broderade med korsstygn på Aidaväv och jag har satt dem i olika ramar. De sitter i vårt sovrum tillsammans med nästa tavla, mitt största projekt.

Bilden ljuger lite om storleken, den är drygt 20*35 cm. Jag kommer inte ihåg hur lång tid det tog, men det var ganska långt. Jag var så nöjd med mitt arbete när jag var klar att jag kostade på en ram och passepartout från en riktig ramaffär. Den är fortfarande det finaste broderiet jag har gjort.

Eftersom det är en ny vecka, kan man nu skriva om B i ABC-leken. Det ska inte jag göra däremot, för jag vill ta lite kort i dagsljus först. När jag kommit på vad jag ska skriva om hade det redan hunnit bli mörkt (%&"#¤& mörker, mummel, mummel). Och det går bara inte att ta kort med blixt på det jag vill visa.

Istället blir det blixt-bilder på ärmar och en strumpa.

Här är beviset på att jag inte slutat sticka på min cardigan. 2 ärmar på samma gång (eftersom ärmar är såå tråkigt att sticka att jag behöver nån slags strategi för att få dem klara). Sedan är det bara framstyckena kvar. Inte så bara.

En strumpa, en kvar. Konstigt nog var denna långa strumpa roligare att sticka än många korta sockor tenderar att vara. Det finns ingen som helst logik i hur jag kan tycka det, men jag är inte särskilt logisk i mitt sätt att fungera. Vilket är ännu konstigare eftersom jag älskar logik. The wonders of human mind.

Tillsammans med några vänner besökte vi idag Globen och LG Hockey Games för att se matchen mellan Sverige och Tjeckien. 4-2 till Sverige.

Sambon hade såklart åsikter om att jag tog med mig en stickning, men det är nu en gång för alla så att jag koncentrerar mig bättre om jag har något i händerna. Och utan kommentator är det svårt att hänga med i vad som händer…. ishockey ska ses på TV. Med kommentator.

På raden bakom hördes spridda kommentarer om att man väl skulle se på hockey och inte hålla på med annat. Eftersom de som uttalade sig i saken inte hade många hjärnceller från början och dessutom fick sin intelligensnivå starkt begränsad av ymnigt intagande av alkohol, så brydde jag mig inte så mycket om saken. Men jag undrar: har karlar aldrig hört talas om simultankapacitet? Och varför blir de provocerade av att man stickar? Det är något mystiskt med det hela. Har ni några åsikter eller funderingar?

Och brukar inte ni sticka på alla möjliga och omöjliga ställen?

Jag menar, jag har stickat på speedway-matcher, på SM i is-racing och på bio, bland annat, och mer eller mindre alltid fått kommentarer liknande dem jag fick idag.

Men vad är det för fel med att sticka på "konstiga" ställen? Jag skulle inte sticka om jag vore på Nobelfesten, på bal, eller på bröllop, konfirmation, begravning etc (även om jag har stickat vid en begravning under tiden vi förflyttade oss per bil till middagen). Sådana tillfällen som man ska uppföra sig på…. men herrarna på raden bakom bevisade ju med all önskvärd tydlighet att en hockeymatch inte hör till sådana tillfällen.

Jag tänker fortsätta sticka. Även på hockeymatcher. Så det så.

Som jag redan sagt hade jag besök igår. Det var Hanna som var här, vi hade inte setts på säkert 2 år! Tyvärr blir det inte så ofta när man bor en bit ifrån varandra.

Men igår åkte hon hit, och vi tillbringade dagen med att spinna, prata, äta och gosa med katterna. Hanna tog massor med kort, kanske visar hon några senare. Jag tog bara 3, på Hanna allihop!
Jag visade hur man spinner på slända och spinnrock, och hon visade sig vara en naturbegåvning. Hennes garn blev betydligt jämnare och finare än mitt första försök blev!

Så jag presenterar:

Hanna och Ludde
Hanna med slända

Hanna vid spinnrocken

Alla bildern aär tagna i mitt, något sånär, nystädade ullrum.
Vi hade väldigt trevligt. Efteråt var jag trött men glad.
Tack för besöket, Hanna, du får väldigt gärna komma hit igen!

Jag har haft besök.
Vi har pratat och spunnit.
Jag är jättetrött.
Jag kan bara formulera korta meningar.
Jag tror jag går och lägger mig.

• Tack för alla snälla kommentarer om min "A som i"-post. Anders påstår att det är falsk varudeklaration, "folk kan ju få för sig att jag är snäll". Och en bild, "nä, där går gränsen".
  Så det blir ingen bild.
• Fler deltagare i ABC har skrivit, kolla kommentarerna de senaste dagarna.
• Jag får besök imorgon, vi ska spinna och kanske ta en tur till Yll&Tyll.
• Strumporna verkar funka i det nya garnet. Rowan 4-ply soft. Mörkt lila.
• Mitt huvud är så fullt av noter och sånger att det surrar. Resultatet av  att sjunga  på tyska och franska, engelska och svenska under samma körövning.
• Min besökare dyker upp redan kl 9:30 så nu är det sängdags. Godnatt.