Mina gråa koftdelar ligger på de gråa mattorna och torkar. Cotton Viscose torkar inte så fort, och när man, som jag, lägger delarna dubbelt (för att få dem likadana) går det inte fortare. Detta borde jag ju naturligtvis ha tänkt på. Nu tar det minst en dag till innan jag kan börja sy ihop koftan och sticka framkanterna. Och jag har inget annat roligt att sticka på!!! Hur tänkte jag där? Detta är ett fall av sällsynt dålig planering, jag skulle ju självklart ha tänkt ut nåt nytt och roligt att börja på medan delarna torkar. Så nu blir det djupdykning i Ravelry och garnlagret, nån bra kombination måste ju gå att hitta, så mycket garn som jag har....
Det går ju inte fort det här
Nej, det går verkligen inte fort att sticka i Cotton Viscose, garnet är stumt och händerna gör ont. Egentligen skulle jag sticka på något annat då och då, för att låta händerna vila, men då blir ju den här koftan aldrig klar. Så därför stickar jag vidare i sakta mak, tar pauser när händerna inte vill, och hoppas och tror ändå att jag ska få färdigt koftan innan sommaren är slut. Den passar nämligen väldigt bra in i min garderob… I dagsläget har jag gjort klart bakstycket och en ärm och precis börjat på ärm nummer 2. Tidigare stickade jag ju gärna ärmarna samtidigt, för att få dem likadana, men numera blir det oftast en i taget. I CustomFit-mönstren anges nämligen hur många varv man ska sticka, så då blir ju ärmarna lika, om jag bara gör som det står. Och det gör jag. Oftast i...
Från svart-vit till svart-rosa
Svart-vitt är inte min grej… jag gillar färg och trivs inte i svart-vita mönster. Så när jag hittade ett jättesnyggt jerseytyg i svartvitt så suckade jag lite över att det inte fanns i färg och försökte sen hitta nåt annat. Jag hittade visserligen lite andra tyger, men jag kunde inte riktigt släppa det där svart-vita. Då kom snilleblixten! Vilken fantastisk idé (om jag får säga det själv)! Tyget inhandlades, ett paket färg likaså, jag färgade, klippte och sydde lite och nu äger jag en svart-rosa klänning. Tyg: Viskos-jersey från Ohlsons tyger. Färg: Dylon tvättmaskinsfärg i Flamingo Pink, köpt på Panduro. Mönster: Ursprungligen Autumn Mood från Ottobre, men rätt omarbetat (ringningen är ändrad, ärmen kortad, och så är den vidare i nederdelen). Bäst av allt är nog att det (nästan) garanterat inte finns nån mer som har en likadan! ...
Ännu en gång
Ännu en gång har jag gett mig på att sticka i garn jag vet att jag inte är så förtjust i, bara för att jag så gärna vill ha det färdiga plagget. Förra årets Cotton Viscose-kofta har visat sig vara ett utomordentligt plagg, och jag bestämde mig därför att jag ska göra en till, likadan kofta, fast i grått. Så ännu en gång stickar jag slätstickning, ännu en gång stickar jag i Cotton Viscose och ännu en gång har jag bara tråkbilder att visa. Hur inspirerande och roliga bilder går det egentligen att ta på ett slätstickat bakstycke? Väldigt få, är det direkta svaret på den frågan. Men, men, nu är ju inte bilderna mitt huvudsyfte med att sticka, så det är ju såna smällar man (eller snarare, ni) får ta. Roligare än så här blir det nog inte förrän jag kommer till knapparna, jag har bestämt att det ska...
Bara för att det är roligt
Ibland önskar jag att det inte fanns så mycket information om diverse textila hantverk att få tag på. Missförstå mig rätt, det är himla bra att det finns, hantverkslivet har ju blivit så oerhört mycket enklare med internet, men det gör ju också att man kan få ungefär en miljard idéer på saker man vill prova. Och allt är ju inte så särskilt användbart då… Som frivoliteter. Jag menar, vad SKA jag ha det till? Ska jag försöka komma på något användningsområde, eller ska jag bara göra det för att det är roligt? För det ÄR roligt. Virkgarn, en skyttel, lite tålamod och några timmars jobb. Sned och vind och ojämn, men det är mitt första arbete, och jag är nöjd. Frågan är nu bara om jag ska fortsätta och göra nåt mer, eller om jag ska lägga det till handlingarna som en provad (men fullständigt onödig) teknik? Kanske...
Oj då
Det har visst gått nästan 2 månader sedan jag skrev sist. Inte för att jag haft mycket att skriva om, sedan Mahy-sjalen blev klar har jag bara stickat på en sjal till, i garnet som var med i förra posten. Den fick ligga några dagar innan jag orkade spänna ut den (mycket olikt mig, jag brukar fixa det nästan omedelbart), men nu är det i alla fall gjort. Nån efter-bild har jag inte lyckats ta ännu, det har regnat i ett par dagar, inte direkt foto-väder. Mönstret är Ajourette av Hanna Maciejewska, fast modifierad. Jag har ändrat på ökningarna så att den blev mer symmetrisk (vem är förvånad, symmetrifreaket är igång igen!), och jag har gjort många fler varv, eftersom jag använt ett tunnare garn. Garnet är Malabrigo lace i färgen Holly hock, och det gick åt 96 gram. I förra veckan blev det ju varmt och skönt...
Den blev stor
Det lönar sig att få inspirationssvackor ibland, då blir saker klara. Koftan från förra posten startade jag ungefär samtidigt som den här sjalen, och båda blev liggande när det var mörkt. När jag nu har saknat inspiration (men inte sticklust) ett tag så har alltså först koftan, och nu sjalen blivit klara! Mönster: Mahy Garn: Navia Uno (som har legat länge i lagret). Stickor: 5 mm. Mina projekt kan ligga till sig länge och väl under stickfasen, men när de väl är klara, då blir de inte liggande. Jag stickade klart sjalen sent i går kväll och nu har jag spänt ut den. Och den blev jättestor! Bordet är ca 180 cm långt, sjalen är bredare! Det blir en riktigt ordentlig sjal att svepa in mig i (lagom tills våren börjat komma, men det blir ju vinter igen). Och inspiration kom tillbaka. Den fick lite hjälp på traven av...
Blå
Den är färdig! Det fungerar tydligen att köpa knappar för att få klart en kofta. Det hjälper ju att jag är inne i en inspirationssvacka, så jag stickar på det som finns istället för att komma på nåt nytt. Nu har jag i alla fall äntligen en marinblå kofta, den passar bra in bland mina andra kläder. Mönstret är som vanligt Custom Fit, garnet är Visjögarn och jag stickade med storlek 3,75 mm på stickorna. Och den blev så mjuk och härlig efter att jag tvättade den (och dessutom blev av med all överskottsfärg). Så nu skulle jag ju kunna börja på nåt nytt…. om jag bara kunde komma på nåt jag vill göra. Jag har ingen som helst inspiration, fast det finns mycket som jag vill sticka så hittar jag inte en kombination av mönster och garn som lockar. Och jag har så himla mycket jag har...
Nämen…
…dra på trissor, det verkar fungera. Om man inte har speciellt mycket fantasi, och inte hittar nåt nytt som bara måste stickas, då kan det faktiskt hända att nya, fina knappar ger en tillräcklig inspiration för att bara sticka på (den inte så intressanta) koftan. Det hade man ju aldrig kunnat tro. Men hur ska man kunna ta några intressanta bilder på blåa tarmar? Mörkblå slätstickning är verkligen inte särskilt upphetsande. Men det blir snyggt! Och vriden resår är alltid rätt val. Nu har jag 75% kvar på sista framstycket, och sen ska det bara stickas kanter och sen har jag en blå kofta! Dags att börja fundera på nästa stickprojekt, med andra ord, särskilt eftersom inspirationen går på lågvarv just nu. Men Emma av Linnea Öhman eller Braid Hills av Kate Davies ligger rätt bra till. Japp, jag är rätt sugen på småflätor....
Kommer det att fungera?
I fredags blev jag klar med en till sjal, en som jag inte ens hunnit nämna här på bloggen. Den heter Emiliana, och var riktigt rolig att sticka. Emiliana har samma sorts konstruktion som den förra sjalen jag gjorde, den är liksom stickad på tvären/snedden. Det gör att den får en väldigt bra form och ligger riktigt bra runt halsen. Ja, för det är så jag använder mina sjalar, mer som halsdukar än liggande över axlarna. Jag har stickat den i MadelineTosh Merino light i färgerna Carnation och Vermillion. Det är många som höjer det garnet till skyarna, men jag är nog lite mer skeptiskt inställd, jag gillar garner med lite mer karaktär. Men gillar man mjukt och inte har något emot att det nog noppar rätt lätt så är det trevligt. Och det finns många fina färger! Att jag blev klar med sjalen innebär att jag inte har...