Bara för att det är roligt
Ibland önskar jag att det inte fanns så mycket information om diverse textila hantverk att få tag på.
Missförstå mig rätt, det är himla bra att det finns, hantverkslivet har ju blivit så oerhört mycket enklare med internet, men det gör ju också att man kan få ungefär en miljard idéer på saker man vill prova.
Och allt är ju inte så särskilt användbart då…
Som frivoliteter. Jag menar, vad SKA jag ha det till? Ska jag försöka komma på något användningsområde, eller ska jag bara göra det för att det är roligt? För det ÄR roligt.
Virkgarn, en skyttel, lite tålamod och några timmars jobb. Sned och vind och ojämn, men det är mitt första arbete, och jag är nöjd.
Frågan är nu bara om jag ska fortsätta och göra nåt mer, eller om jag ska lägga det till handlingarna som en provad (men fullständigt onödig) teknik?
Kanske skadar det inte att ibland göra nåt fullständigt onödigt, bara för att det är roligt, så minst ett försök till får det nog bli. Och det är ju rätt bra att variera sig så man inte får ont nånstans, för att man bara gör en sak. Ja, så får det nog bli.
Oj då
Det har visst gått nästan 2 månader sedan jag skrev sist. Inte för att jag haft mycket att skriva om, sedan Mahy-sjalen blev klar har jag bara stickat på en sjal till, i garnet som var med i förra posten.
Den fick ligga några dagar innan jag orkade spänna ut den (mycket olikt mig, jag brukar fixa det nästan omedelbart), men nu är det i alla fall gjort.
Nån efter-bild har jag inte lyckats ta ännu, det har regnat i ett par dagar, inte direkt foto-väder.
Mönstret är Ajourette av Hanna Maciejewska, fast modifierad. Jag har ändrat på ökningarna så att den blev mer symmetrisk (vem är förvånad, symmetrifreaket är igång igen!), och jag har gjort många fler varv, eftersom jag använt ett tunnare garn.
Garnet är Malabrigo lace i färgen Holly hock, och det gick åt 96 gram.
I förra veckan blev det ju varmt och skönt i ett par dagar, och jag fick lust att sticka nåt somrigt. Just somriga garner är det väldigt dåligt med här hemma, så jag har inte kommit igång med nåt, och nu har det blivit kallt igen. Det betyder så klart att har väldigt svårt att bestämma mig för vad jag ska sticka på härnäst, så jag fick lite i mitt (numera väldigt lilla) UFO-lager och hittade en sjal till som legat i ungefär ett år. Vi får väl se om det blir fortsatt stickande på den eller inte.
Just nu är det väldigt lite stickning i alla fall, jag råkade hitta ett frivolitets-projekt bland gömmorna och bestämde mig för att prova lite igen. Det är roligt, synd bara att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med det jag åstadkommer! Nåja, ibland kan man ju göra saker bara för att det är roligt också.
Den blev stor
Det lönar sig att få inspirationssvackor ibland, då blir saker klara. Koftan från förra posten startade jag ungefär samtidigt som den här sjalen, och båda blev liggande när det var mörkt.
När jag nu har saknat inspiration (men inte sticklust) ett tag så har alltså först koftan, och nu sjalen blivit klara!
Mönster: Mahy
Garn: Navia Uno (som har legat länge i lagret).
Stickor: 5 mm.
Mina projekt kan ligga till sig länge och väl under stickfasen, men när de väl är klara, då blir de inte liggande. Jag stickade klart sjalen sent i går kväll och nu har jag spänt ut den. Och den blev jättestor!
Bordet är ca 180 cm långt, sjalen är bredare! Det blir en riktigt ordentlig sjal att svepa in mig i (lagom tills våren börjat komma, men det blir ju vinter igen).
Och inspiration kom tillbaka. Den fick lite hjälp på traven av två härvor Malabrigo Lace i färgen Holly Hock, som jag fick syn på i garnaffären häromdagen (ja, det är klart att de fick följa med hem!). Det garnet passar utmärkt till ett av tygerna jag köpte på Syfestivalen i höstas, det som jag tänkte ska bli en jacka. Eftersom garnet passar så bra så blir det en sjal till.
Lärdomen jag ska dra av detta, är antagligen att jag ska titta på (och köpa) rosa/lila garner när jag får inspirationssvackor.
Blå
Den är färdig!
Det fungerar tydligen att köpa knappar för att få klart en kofta. Det hjälper ju att jag är inne i en inspirationssvacka, så jag stickar på det som finns istället för att komma på nåt nytt.
Nu har jag i alla fall äntligen en marinblå kofta, den passar bra in bland mina andra kläder.
Mönstret är som vanligt Custom Fit, garnet är Visjögarn och jag stickade med storlek 3,75 mm på stickorna.
Och den blev så mjuk och härlig efter att jag tvättade den (och dessutom blev av med all överskottsfärg).
Så nu skulle jag ju kunna börja på nåt nytt…. om jag bara kunde komma på nåt jag vill göra. Jag har ingen som helst inspiration, fast det finns mycket som jag vill sticka så hittar jag inte en kombination av mönster och garn som lockar. Och jag har så himla mycket jag har gjort i mina lådor att det nästan börjar kännas lite fullt. Det vore bra att hitta nåt som både är roligt att sticka (så jag fortsätter) men också tar lång tid, så att jag inte producerar en sån enorm mängd saker. Dessutom ska jag ju använda det också, så en tröja med flätor överallt går bort, det kommer jag inte att använda, så är det ju bara.
Jag får fundera lite till, med andra ord. Under tiden tar jag fram ytterligare ett projekt som fått ligga ett tag, sjalen Mahy.
Nämen…
…dra på trissor, det verkar fungera.
Om man inte har speciellt mycket fantasi, och inte hittar nåt nytt som bara måste stickas, då kan det faktiskt hända att nya, fina knappar ger en tillräcklig inspiration för att bara sticka på (den inte så intressanta) koftan.
Det hade man ju aldrig kunnat tro.
Men hur ska man kunna ta några intressanta bilder på blåa tarmar? Mörkblå slätstickning är verkligen inte särskilt upphetsande. Men det blir snyggt! Och vriden resår är alltid rätt val.
Nu har jag 75% kvar på sista framstycket, och sen ska det bara stickas kanter och sen har jag en blå kofta!
Dags att börja fundera på nästa stickprojekt, med andra ord, särskilt eftersom inspirationen går på lågvarv just nu. Men Emma av Linnea Öhman eller Braid Hills av Kate Davies ligger rätt bra till. Japp, jag är rätt sugen på småflätor.
Kommer det att fungera?
I fredags blev jag klar med en till sjal, en som jag inte ens hunnit nämna här på bloggen.
Den heter Emiliana, och var riktigt rolig att sticka. Emiliana har samma sorts konstruktion som den förra sjalen jag gjorde, den är liksom stickad på tvären/snedden. Det gör att den får en väldigt bra form och ligger riktigt bra runt halsen. Ja, för det är så jag använder mina sjalar, mer som halsdukar än liggande över axlarna.
Jag har stickat den i MadelineTosh Merino light i färgerna Carnation och Vermillion. Det är många som höjer det garnet till skyarna, men jag är nog lite mer skeptiskt inställd, jag gillar garner med lite mer karaktär. Men gillar man mjukt och inte har något emot att det nog noppar rätt lätt så är det trevligt. Och det finns många fina färger!
Att jag blev klar med sjalen innebär att jag inte har något att sticka på, eller, rättare sagt, att jag inte har något roligt att sticka på. Av det som låg i korgen så blev 2 projekt helt ratade (och upprivna) några andra är för hjärn-krävande för tillfället, och jag kunde inte hitta något nytt, roligt, som jag kände för att starta.
Då återstod den marinblå koftan. Som absolut inte är rolig (för den är helt slätstickad). Som det är alldeles för mycket kvar att sticka på (2 framstycken, en ärm och en ärmkulle). Som jag skulle behöva, den skulle passa bra i min garderob (jag har ingen blå yllekofta).
Så för tillfället stickar jag på den. Jag köpte knappar igår, för att försöka lura mig själv att bara jobba på tills den är klar (det är ju ändå rätt tillfredsställande när man får sy i knapparna och det är klart).
De är jättefina och passar perfekt till garnet.
Kommer det att fungera?
Det VAR kallt
Det var kallt, till och med väldigt kallt för drygt 2 veckor sedan, därför fick jag för mig att börja på en lite tjockare kofta.
Med tjockt garn och stora stickor och en stickfasthet på 17 maskor på 10 cm går det fort, så fort att den redan är klar.
Självklart är det nu flera plusgrader istället, men jag ska nog få användning för en tjockkofta ändå.
En modellbild får jag ta senare, när det är ljust.
Jag hade inga gråa knappar i lagret, men hittade de här lila/cerise som jag tycker passar riktigt bra. Som av en händelse finns det några tyger i lagret som passar precis till knapparna, får se om jag kan hitta på något att sy som går att matcha med koftan.
Lite fakta:
Mönster: CustomFit. Igen.
Garn: KingCraig Merino Cashmere Aran i färgen Mid grey. Det gick åt 931 meter (467 gram).
Stickor: 5 mm.
När jag provade den så kändes den i tightaste laget, men det känns ju aldrig bra när man provar nåt ihop med sina gå-hemma-och-skräpa-kläder, så jag hoppas och tror att det känns bättre med andra kläder till.
Nu får vi se om jag lyckas återgå till den blå koftan den HÄR gången.
Räddningsaktion
I december 2014 blev jag klar med en kofta i Supersoft, och jag förutspådde att den skulle bli flitigt använd. För ovanlighetens skull (jag har oftare fel än rätt när det gäller min förväntade användning av det jag stickar) så har jag också använt den väldigt mycket.
Faktiskt så mycket att det här hände:
Jag har redan lagat ena ärmsömmen ett par gånger (uppenbarligen drar jag rätt hårt i sömmen när jag tar av mig koftan), men det här var ju lite mer att bita i. Visst skulle jag enkelt kunnat sy till maskorna, men det brukar ju sällan bli snyggt, så istället har jag utfört lite stick-kirurgi.
Jag petade helt enkelt upp hela avmaskningskanten och plockade upp maskorna på en sticka, vilket inte var så besvärligt, Supersoft är ju ett rätt hårigt garn som gärna fastnar i sig självt. Maskorna stannade alltså snällt kvar på sin plats och var lätta att plocka upp på stickan.
Sen gjorde jag en ny avmaskning och fäste trådarna, och nu kan jag fortsätta använda koftan!
Ja, avmaskningen är gjort i ett mörkare garn, det fanns inget kvar av det ljusa (men det finns mörkt garn även i framkanten, så det avviker inte så mycket).
Nu kanske jag borde fundera på att göra ytterligare en kofta i Supersoft, den här har ju verkligen varit värd jobbet.
Årets första ”riktiga” projekt
Jag är färdigt med ytterligare en sjal. Kan man någonsin få för många sjalar? Nej, jag tror faktiskt inte det.
Den här heter Drachenfels, påbörjades strax före jul och jag har stickat den i ett fantastiskt, trevligt garn som jag inte provat tidigare, Rosy Green Wool Cheeky Merino Joy (långt namn).
Garnet är mjukt och stunsigt och sjalen blev väldigt skön!
Här är den fotograferad i mitt nya ljustält, nu kan jag få bilder på saker som åtminstone nästan har rätt färg, även på vintern. Att det sen inte blir lika bra modellade bilder får jag fortsätta leva med.
Färgerna jag har använt är Cornish slate, Wild Mallow och Blackberry Sorbet och jag stickade på stickor 4. Enligt mönstret skulle man använt stickor 5 till I-snoddsavmaskningen, men det blev så fult, så jag gjorde den på fyrorna.
Jag fick också tillfälle att använda mina nya stora mattor när jag spände ut sjalen. Innan har jag använt Biltemas pussel-lekmattor och träningsmattor från Rusta, men för ett par dagar sedan hittade jag riktigt stora träningsmattor på Biltema.
En av de gamla mattorna ovanpå de nya.
Det ingick 4 mattor, och de går dessutom att sätta ihop med de små (om än inte perfekt) så att man kan ha delar som sticker ut.
Pusselmattorna har nu lagts undan som reserv, de här 4 stora tillsammans med de små kommer räcka långt.
Nu skulle man ju kunna tro att jag skulle ta ett av mina pågående projekt och sticka på det ett tag, men det är ju inte lika roligt som att börja på nåt nytt, eller hur? Så nu blir det en mössa i handspunnet garn, sen får vi se om jag lyckas sticka på den blå koftan jag faktiskt behöver.
Saker kan göras bättre
Saker KAN göras bättre, som i mer användbara.
Jag har en köpe-tröja som är mycket bra att ha om man vill ut och röra på sig lite under vinterhalvåret. Den är inte särskilt snygg, och egentligen rätt sliten, men bra, som sagt.
Den har dock ett stort fel. Eller hade, för nu har jag åtgärdat det.
Halsringningen var på tok för stor (och dessutom hade den ingen kant!). Jag gillar inte när det drar i halsen när jag är ute, men med denna tröjan var det näst intill omöjligt att få en sjal att täppa till hålen på lämpligt sätt.
Vad gör man? Jo, som den driftiga(ha!) stickare man är så gräver man i garnlagret, hittar ett lämpligt(tjockare) garn, som dessutom råkar vara handspunnet, och plockar upp maskor och stickar en kant på tröjan!
Perfekt! Praktisk lösning, istället för att slänga den "odugliga" tröjan har jag gett den ett längre liv.
Jag är inte särskilt bra på återbruk, men jag kan ju bli bättre. Det här är ett steg på vägen.
Senaste kommentarer