Sedan senaste inlägget har jag lagt upp flera nya projekt, repat upp några (ett gammalt och ett nytt) och faktiskt blivit klar med två.

Upprepat

Låt oss börja med det som blivit upprepat.

En sjal som jag skrev om för ett tag sedan, men aldrig dokumenterade här på bloggen, var bara för tråkig… det finns en gräns för hur mycket resårstickning med tunt garn jag klarar av.

Oslo Hat. En mössa som inte ens hann bli nämnd här innan den blev upprepad. Jag stickade i en tråd Moods of Colors Soft sock och en tråd av nån lastgammal mohair/silke-blandning. Det blev jättefint. Och mjukt. Och alldeles för litet. Jag stickade en bra bit innan jag tog tag i min förnekelse och insåg att det aldrig skulle fungera, den var bara för liten. ”Det växer när jag blöter ner den” fungerar bara ibland och den här gången gjorde det inte det.

Färdigstickat

Det jag stickade klart var Stephen Wests mysteriesjal. Jag vet inte riktigt vad som tog åt mig när jag började sticka på den, jag brukar inte delta i mysteriestickningar, jag föredrar att veta hur det kommer att se ut.

Men Stephen West gör nästan alltid nåt som är rätt kul (även om det ibland är väldigt utflippat) och har ofta lite finurliga lösningar, så det blir roliga stickningar. Så även den här gången. Jag stickade min Starflake i Malabrigo Sock i färgerna Fuchsia och Abril. På bilden är den inte blockad ännu, den ligger och torkar just nu.

Projekt nummer 2 som blev klart var ett par halvvantar till mannen. I somras när vi var i Norge köpte jag garn till just detta, och till slut så blev det också ett par.

De är stickade i Rauma Finullgarn (som numera kallas Rauma Finull PT2) och jag använde ett mönster som heter Goldfinger. Jag bryr mig inte om att länka till det, för det var rätt konstigt, så jag har egentligen bara använt maskantalet och flerfärgsmönstret. När mannen fick reda på att det skulle bli en höger- och en vänstervante önskade han sig nån sorts kännetecken, därav den lilla extra randen på vänstervanten.

Påbörjat

Dagen efter Syfestivalen kände jag ett stort behov av flerfärgsstickning, och började därför sticka med Jamieson-garnet jag köpte då.

Det är så rolig stickning, av den typen som jag är tvungen att lägga ner lite då och då och bara titta på det, för att det blir så fint.

Det här blir mössan Saudade (av Ysolda Teague), och om jag hade varit en sån som tar på mig gult så hade jag gjort den likadan som originalet, för den är så himla fin! Men nu är jag ju inte en sån, och det är ju ingen större mening med att sticka nåt jag vet att jag inte kommer att använda, så det fick bli rosa och hallonrött ihop med det gråa istället.

Men sen var det ju det där med att jag nästan alltid har en kofta på gång…. Jag har ju några idéer som bara väntar på att bli räknade och färdigtänkta, men där händer det inte så mycket (nån dag när det är ljusare och inte så grått och trist så kanske hjärnan får en liten energikick, och då…!). Istället började jag fundera på att göra nåt med ett grått garn som jag köpte på Syfestivalen för ett år sedan. Det var bara det att jag nog varit lite snål vid inköpet, så mängden garn är inte så stor (det räcker till en vanlig, kroppsnära kofta, men nu var jag inte sugen på det). Så när jag hittade ett mönster som jag gillade köpte jag på mig några rosa garner i passande tjocklek… och gick hem och började sticka med helt andra rosa garner (från lagret) ihop med det gråa. Som det kan bli.

Synd att man stickar allt det roliga först…

Mönstret är Sandy Chayat av Vera Sanon, och det är många ovanligheter i ett projekt här…. uppifrån och ner, ok och dessutom är det en tröja, inte en kofta.

Garnet är BC Garn Semilla Melange (det grå) och blandade rester av ”sockgarn”. Jag ser fram emot att den blir klar, det ska bli roligt att se hur jag gillar en tröja med ok.

Nä, nu är det bäst jag slutar, det blev ju en hel följetong det här. 🙂

I går åkte jag på Sy- och hantverksfestivalen igen – något jag brukar kalla fakirlördag, eftersom jag utsätter mig för en lång dag med mycket folk och mycket ljud, något min hjärna egentligen inte orkar med. Men en gång om året får det gå, för det är ändå roligt att se allt fint som finns, handla lite och prata med likasinnade. Sen får jag räkna bort söndagen, för då vilar jag mest.

Det här året hade jag tyvärr inte sällskap, men jag fick i alla fall träffa några vänner från en Facebook-grupp som jag är med i och fika lite (eller äta lunch i mitt fall).

Dagen började lite trist med att jag lyckades göra sönder koftan jag tänkt ha på mig (se översta bilden). Som tur är lider jag ju inte direkt brist på koftor, så jag fick helt enkelt välja en annan. Får se hur lång tid det tar innan jag lyckas laga den trasiga.

Årets festival kändes lite rörigare än normalt, jag vet inte riktigt varför, kanske var det för att de möblerat om lite bland utställarna. Sen kändes det också som om det var dåligt med vanliga tyger (trikå fanns det gott om), men när jag tänker efter var det ändå flera olika. De hade kanske inte så mycket som intresserar mig, så att det var därför det kändes så.

Som vanligt fick jag med mig en del hem, och som vanligt var det en viss dragning åt lila och rosa.

Och som vanligt känns det som om jag vill ha mina grejer framme ett tag för att kunna klappa lite på dem och fundera på vad det ska bli…

Dagens bästa citat kommer från Ann-Britt på Rät & Avig apropå att man har ”för mycket” garn och kommentarer om när man ska hinna sticka upp allt:
”Jag brukar säga att jag samlar på garn. Ingen skulle väl fråga en frimärkssamlare om när han ska skicka brev?”