Fakirlördag
I går åkte jag på Sy- och hantverksfestivalen igen – något jag brukar kalla fakirlördag, eftersom jag utsätter mig för en lång dag med mycket folk och mycket ljud, något min hjärna egentligen inte orkar med. Men en gång om året får det gå, för det är ändå roligt att se allt fint som finns, handla lite och prata med likasinnade. Sen får jag räkna bort söndagen, för då vilar jag mest.
Det här året hade jag tyvärr inte sällskap, men jag fick i alla fall träffa några vänner från en Facebook-grupp som jag är med i och fika lite (eller äta lunch i mitt fall).
Dagen började lite trist med att jag lyckades göra sönder koftan jag tänkt ha på mig (se översta bilden). Som tur är lider jag ju inte direkt brist på koftor, så jag fick helt enkelt välja en annan. Får se hur lång tid det tar innan jag lyckas laga den trasiga.
Årets festival kändes lite rörigare än normalt, jag vet inte riktigt varför, kanske var det för att de möblerat om lite bland utställarna. Sen kändes det också som om det var dåligt med vanliga tyger (trikå fanns det gott om), men när jag tänker efter var det ändå flera olika. De hade kanske inte så mycket som intresserar mig, så att det var därför det kändes så.
Som vanligt fick jag med mig en del hem, och som vanligt var det en viss dragning åt lila och rosa.
Och som vanligt känns det som om jag vill ha mina grejer framme ett tag för att kunna klappa lite på dem och fundera på vad det ska bli…
Dagens bästa citat kommer från Ann-Britt på Rät & Avig apropå att man har ”för mycket” garn och kommentarer om när man ska hinna sticka upp allt:
”Jag brukar säga att jag samlar på garn. Ingen skulle väl fråga en frimärkssamlare om när han ska skicka brev?”
Rustad för gråväder
Nu kan gråvädret verkligen göra entré, jag kommer att kunna pigga upp mig med min nyaste kofta!
Som jag skrev i förra inlägget såg jag ju en kofta jag gillade, Sugared Lilacs, som jag kombinerade med min vanliga CustomFit och hoppades på ett lyckat resultat.
Nu är den klar och den kan klassas som lyckad (klart bättre än mitt förra försök att göra nåt liknande).
Den är (som jag också nämnde i förra posten) stickad i Ístex Kambgarn i färgen Sangria (färgnummer 1219). Konstigt namn på färgen, Sangria är ju normalt lite mer blodapelsin-färgat än magenta, men konstiga färgnamn är ju ingen ovanlighet 😉 . Jag stickade hela koftan på stickor 3.75 mm.
På begäran (hej, Heidi!) : bilder på hur den ser ut bakifrån!
Jag hade 10 nystan och det här är allt som blev kvar när jag hade stickat klart. Det blev lite nervöst på slutet, men jag hade ju ändå en provlapp att ta till, och jag kollade om det fanns nåt extra nystan i garnaffären och det gjorde det, så jag hade inte behövt oroa mig.
Nu är det nog dags att ta tag i nästa koftprojekt, men det är inte riktigt färdigtänkt ännu. Det blir ingen större skillnad, för det är samma färg som på den här koftan, bara i ett annat garn. Jag behöver fler energipiller!
Konsekvenser
Jag hade 2 olika rosa (eller kanske mer magenta) provlappar och projektidéer att välja mellan och jag funderade och funderade. Sen försökte jag lösa de återstående frågetecknen, och till slut valde jag den provlapp som jag löst mest på och startade ett nytt projekt.
Det där med att jag har stickat Customfit-koftor den senaste tiden har fått en del konsekvenser…nu när jag kan få det precis som jag vill ha det har jag blivit mer kräsen när jag tittar på andras mönster. Det händer rätt ofta att jag ser nåt som jag tycker är snyggt, om bara ringningen var annorlunda eller om den var kortare eller… eller… eller…
Så var det nu också. Men man kan ta ett mönster och gifta ihop det med Custom Fit och sen blir det (förhoppningsvis) som man vill ha det. Efter en del tankeverksamhet då (vilket inte alltid går så bra med min uttröttade hjärna).
Det här är mönstret jag såg, Sugared Lilacs av Ágnes Kutas-Keresztes. Jag såg den framför mig i en stark cerise färg (för att få den mindre gullig), men det var en del saker som jag inte gillade, närmare bestämt
- den är lite för lång
- halsringningen är för båtringad
- ärmarna är stickade uppifrån och ner (och jag tycker inte det blir snyggt i kortvarven).
Att korta av den är ju inget stort problem, men att ändra ringningen på ett befintligt mönster kändes inte alls lockande. Så jag skapade ett Custom Fit-mönster och behövde ”bara” passa in mönsterdetaljerna från originalmönstret i det mönstret istället. Klart enklare (även om mönsterstickningen ställer till lite huvudbry när det gäller minskningar etc).
Så nu är jag nästan uppe vid ärmhålen på bakstycket och det blir riktigt bra. Garnet är Ístex Kambgarn i färgen Sangria och jag stickar på 3.75 mm. Jag har nog en del funderingar kvar innan den här koftan blir klar, men än så länge går det bra.
Ännu en
Ännu en grå sjal är klar och kan läggas till samlingen!
Den är stickad i ett av mina favorit-sjalgarner, Moods of Colors Softsock. De där runda fina ”sock”-garnerna passar så bra till sjalar, de blir lite lätt stunsiga och allt mönster syns så snyggt.
De fina färgerna i Moods of Colors garner gör inte saken sämre, precis. Den här färgen heter Charcoal och är en oerhört snygg grå färg. Den kommer att passa fint till alla mina lila och rosa kläder 😉
Mönstret är Ley Lines av Joji Locatelli och jag har stickat på 3,75 mm.
Nu har jag 3 olika koft-idéer att välja mellan (2 cerise och en lila, ingen grå!), men eftersom samtliga kräver åtminstone lite tankeverksamhet har jag startat ytterligare en resårstickad sjal, så jag har nåt som är stick-café-vänligt att sticka på. Den här gången blir den inte grå, utan mörklila (har jag inte lärt mig nåt från tidigare år, börja sticka på nåt mörkt när hösten närmar sig? Nä, uppenbarligen inte).
Den har inte hamnat på kort ännu, och man ser ändå ingenting, så det får bli senare.
Så, nu ska jag välja vilken kofta jag ska börja på.
Hur går det till?
Hur kommer det sig att det är så svårt att få ur sig en bloggpost då och då? Tja, alltid är det nåt, semesterresa, värmebölja och allmän glömska skyller jag på den här gången.
Och hur kommer det sig att jag stickar så mycket sjalar? För att det är roligt, lätt att ta med sig, användbart och för att man alltid kan ha en till sjal.
Sen kan man också fråga sig hur det kommer sig att vissa saker blir liggande i stickkorgen både länge och väl innan de blir klara.
I oktober 2018 började jag sticka med mitt fina Hedgehog-garn som jag köpte i Köpenhamn i oktober 2017. Sen blev det uppehåll… i 7 månader… till i slutet på juni när den förra sjalen var klar och jag (fortfarande!) inte hade nån färdig koft-idé.
Precis innan vi åkte på semester (till Norge, bilder därifrån dyker då och då upp här), så blev den här sjalen klar. Och, ja, den är inte grå i alla fall 😉
Några modellbilder har det inte blivit, dels var det v.a.r.m.t och dels så är det hopplöst att bära den på nåt snyggt sätt som gör sig bra på kort.
Som jag skrivit tidigare så kallar jag den för Made-in-the-shade-ish, för jag har inte följt mönstret (eftersom det ju inte hade ”riktig” feather and fan).
Men jag utgick alltså ifrån Made in the Shade av Brandy Velten.
Garnet är Hedgehog Fibres sock i färgerna Purple Reign (lila), Cheeky (vit, fläckig) och Sorry not sorry (skrikrosa) och jag stickade alltihop på stickor 3,75 mm.
Och vad gjorde jag sen? Jo, vi skulle iväg på semester så jag behövde ett reseprojekt och började på – håll i er nu – en grå sjal. Japp. En till. I resårstickning, så man ser inte ens hur den blir!
Det ser mest ut som en grå slamsa… Mönstret är Ley Lines och jag stickar den i underbara Moods of colors Softsock.
När den blir klar (eller jag tröttnar lite) kanske det blir en kofta, nu har jag i alla fall idéer, nu ska de bara förverkligas också. En av idéerna inbegriper garnet i översta bilden (Istex Kambgarn) och till den andra idén har jag letat fram ett tiotal lila garner ur lagret. Kanske börjar jag på båda idéerna eftersom den lila kommer bli ett långtidsprojekt… då kan det ju vara bra att ha nåt att alternera med. Vi får se, helt enkelt.
Grått är flott
Jag har inte fått den rätta idén till en ny kofta, så jag stickade vidare på flätsjalen tills den blev klar.
Den såg mest ut som en ihopdragen påse när den var klar, men som vanligt så förvandlades sjalen när jag spände ut den. Det är som trolleri 😉
Jag använde mig av isydda trådar vid utspänningen, det gör det så mycket enklare! Det är lättare att få det rakt och det går åt mindre nålar, det är nog bara positivt. Man behöver bara komma ihåg att sy i trådarna innan man blöter ner det man ska spänna ut (jag tror inte ni behöver fråga hur jag vet det? Den här gången kom jag ihåg det. Men om ni vill veta, att sy i trådar i ett blött projekt är inte roligt).
Jag brukar normalt använda mig av en tråd längs varje kant, den här gången tog jag en längs inre kanten på flätorna också.
Jag behövde bara 19 nålar för att spänna ut hela sjalen.
Så här fina blev flätorna när sjalen torkat.
Mönstret är som jag sagt tidigare Floating leaves av Lisa Hannes. Och, nej, den är inte helt symmetrisk. Man behöver utmana sina åsikter ibland, så jag valde att sticka den trots att jag visste att den inte är det.
Jag tror nog den kan fungera ändå 😉
Jag har fortfarande ingen koft-idé, så nu stickar jag på en sjal till från WIP-högen. Den är inte fullt lika neutral…
Gråa flätor
Jag funderar fortfarande på nästa kofta och medan jag gör det så stickar jag på min flätsjal, Floating Leaves. Mönstret är av Lisa Hannes, som gjort många fina sjalar, det ligger flera stycken i min Ravelry-kö och väntar på att kanske en dag hamna på mina stickor.
Det är riktigt roligt att sticka på den, jag gör flätorna utan flätsticka, precis som jag beskrev för snart 10 år sedan (hur fort går tiden egentligen?), och det gör att det är rätt smidigt att sticka flätorna. Visst får jag vara lite försiktig när jag byter plats på maskorna, garnet är lite halkigt, men det går bra.
Garnet, ja, det är Malabrigo sock (ett av mina favorit-sjalgarner) i färgen Plomo. Grå. Mmm, jag vet, det är mycket grått här. Den här gråa är så snygg, lite flammig så att den blir levande, men inte så flammig att det blir väldigt randigt.
Jag har stickat ytterligare en rapport sedan jag tog nedanstående bild, och jag ska sticka en till sen blir det kant, jag tror inte att garnet räcker till mer än så. Sjalen blir ändå stor nog, garnet växer ju lite när man blöter ner det (Malabrigo sock/superwash/stickat lite lösare, japp, det växer).
När sjalen är klar då? Jag vet fortfarande inte… kanske fortsätter jag på nån av de 2 kvarvarande sjalarna i WIP-högen, kanske blir det lite stickat på en barntröja som jag nyligen började på. Barnet har anlänt, men eftersom jag stickar i storlek 1 år är det inte särskilt bråttom.
Eller så blir det en ny kofta… om jag får den rätta idén.
Hallonfärgad surdeg
Ibland händer det att jag inte har nåt nytt som pockar på uppmärksamhet när jag precis avslutat ett projekt, och då kan det faktiskt hända att nåt som legat ett tag får lite sticktid.
Så blev det efter den gråa Line-koftan, jag hade inget i min mentala kö, och det var dessutom lite dåligt med inspiration. Jag grävde fram (nåja, det låg i korgen bredvid stickplatsen) en gammal kofta som jag inte stickat på sedan juli 2017.
Jag hade bara ett framstycke och kanterna kvar på den koftan, så det är ju helt galet att den har legat i träda ända sedan dess! Det tog 8 dagar att göra klart den, vilket gör det än mer obegripligt att jag inte tagit tag i den tidigare.
Eller kan det vara så att min hjärna hade lite misstankar om att jag inte skulle blir helt nöjd?
Jodå, den är snygg. Den sitter inte fullständigt tokigt (även om jag har ökat en del i storlek sedan den påbörjades). Garnet är skönt. Flätorna är fina. Färgen är fin. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är som inte känns bra.
Kanske är det att jag tycker den är lite lång? Jag har tittat på lite bilder och insett att jag tycker att kroppsnära koftor ska vara lite kortare på mig än vad den här är. Det kan också vara för att halsringningen är en liten aning feldimensionerad, så att det liksom blir en bubbla fram (som jag noga såg till att inte få med på kortet). Ytterligare en sak är nog flätorna… jag vet inte riktigt om jag gillar mönster på framstyckena.
Nå, den får ligga ett tag, tills vädret medger att jag har yllekofta på mig, så får jag se om den blir använd eller inte. Det är lite svårt för mig att bilda mig en ordentlig uppfattning när jag har haft på mig den i 10 minuter.
Lite fakta:
Garn: Magasin Duett POP.
Mönster: CustomFit i botten, med Braid Hills av Kate Davies som inspiration (jag gillar hennes kofta, men passar lite dåligt i hennes modeller, så jag slog ihop den med CustomFit).
Stickor: 3,25 mm.
Jag har letat fram en sjal ur gömmorna (den har bara legat i några månader, nästan ingen tid alls 😉 ), kanske fortsätter jag på den, kanske blir det nåt annat smått medan jag funderar på nästa kofta. För det blir ju självklart fler koftor.
Sommarkofta – mera grått
Kan det vara så att jag börjar fylla kvoten av gråa koftor? Äsch, jag planerar redan flera, jag tror inte jag kan få för många gråa koftor!
Som jag skrev i förra posten så blev det mera stickning i sommargarn, den här gången i Sandnes Line.
Jämfört med många andra sommargarner är det rätt trevligt att sticka med, och det är väldigt skönt att ha på sig! Trots att jag har en masktäthet på ca 20 maskor på 10 cm så känns det inte klumpigt och tjockt, det är följsamt och svalt.
Precis som vanligt är det ett CustomFit-mönster, den här gången är det exakt samma som förra sommarens ceriserosa kofta i Line, och jag har stickat på 4 mm.
Jag såg framför mig att denna kofta skulle ha rosa knappar, men jag hittade inga som passade (och jag hade exakt noll lust att springa runt och leta i andra affärer). Det fick bli limegröna knappar istället (även om de ser rätt gula ut på bilderna).
En fördel med en masktäthet på 20 maskor är att det går rätt fort 😉 knappt en månad från uppläggning till klar kofta.
Jag är nöjd med denna, det blir perfekt att ha under sommaren. Under förutsättning att det inte blir samma sorts väder som förra sommaren då, då hade jag definitivt inte kofta på mig särskilt ofta.
Efter denna koftan tog jag tag i en gammal surdeg, det kommer i nästa post.
Svängigt
Mitt senaste alster har gjort en del saker klart för mig, saker som jag väl i och för sig redan visste, men det är alltid bra att få en påminnelse då och då.
Påminnelse nummer 1:
Det finns en anledning till att jag nästan aldrig har några sommar-garner hemma när jag behöver dem. Sommar-garner är faktiskt bara ett nödvändigt medel för att nå målet, ett sommarplagg. Bomull, lin och bambu är skönt att ha på sig, men ack så tråkigt att sticka med, det är hårt och oelastiskt eller så delar det på sig bara man tittar på det. Alla synder och felstickningar syns tydligt, så man får verkligen hålla tungan rätt i mun.
Påminnelse nummer 2:
Jag gillar verkligen att sticka i delar, det är lätt och behändigt och man slipper ha hela projektet i knät hela tiden. Fast det har ni ju hört förut 😉
Påminnelse nummer 3:
Man behöver tålamod när man ska sticka sådär en miljard maskor slätstickning i storlek XL.
OK, resultatet är ju rätt bra, så visst var det ändå värt det.
Lite fakta…
Mönster: Ginga Top av Yoko Johnston
Garn: Hjertegarn Bommix Bamboo
Stickor: 3,5 mm
Påminnelse nummer 4:
Jag har dåligt tålamod med designers som tar genvägar, bara för att det blir enklare för dem att göra mönster, men där resultatet inte är likadant i alla storlekar! I detta mönster är det 2 av storlekarna som absolut inte kommer att se ut som designbilden om man stickar som det står. Dessa 2 storlekar ökar nämligen 48 maskor färre från ärmhål till nederkant än den minsta storleken, vilket gör att de inte blir lika svängiga som på bilden.
OK, jag förstår varför det är gjort så, för då slapp designern göra vissa storlekar med jämnt antal i mönstret och vissa med ojämnt (och hon kanske är samma sorts symmetrifreak som jag), men det är inte rätt att visa en bild som inte överensstämmer med verkligheten i alla storlekar!
Jag räknade såklart om, så min topp har de där extra 48 maskorna. Till plussidan måste dock läggas de absolut föredömliga schematiska teckningarna som finns i mönstret! Man vet precis vad man ska göra och när.
Påminnelse nummer 5:
Jag gillar inte ärmar som är stickade uppifrån och ner med kortvarv. Särskilt inte i ett oelastiskt garn. Jag skulle haft ärmar på den här toppen, men de blev faktiskt skitfula. Här kommer en ful bild.
Det finns förmodligen nåt sätt att sticka ärmar uppifrån och ner som inte blir så här fult, men de här ärmarna blev raskt upprepade i alla fall, och sedan lika raskt bortrationaliserade.
Nu fortsätter jag med sommargarn, jag behöver en sommarkofta till.
Senaste kommentarer